Döden. Den ultimata ouppnåeligheten

– Vi träffade honom!

De två unga männen, Charles Moore och James Renner, hoppar in i bilen.

– Vi träffade J D Salinger!

Rob Lucas har fått stanna kvar i snön vid uppfarten till den amerikanske kultförfattarens hem.

– Det gjorde ni inte, utbrister han från baksätet med grämelse i rösten.

– Det gjorde vi visst, intygar Charles Moore och skrattar upphetsat.

– Vad sa han? Skulle han ringa polisen?

– Nej, han sa att han inte var intresserad.

– Är ni allvarliga? Träffade ni verkligen J D Salinger?

Scenen är hämtad ur den en timme långa amatördokumentären "Catching Salinger" som skildrar en resa genom USA i jakt på den skygge författaren.

J D Salinger, känd för romanen "Räddaren i nöden" och för sin 44 år långa litterära träda, dog den 27 januari förra veckan. "Bokstävernas Garbo", proklamerade tidningarnas dödsrunor, hade gått ur tiden, 91 år gammal.

Hans skygghet har förbryllat och lockat sedan han strax efter genombrottet 1951 flydde New Yorks kulturliv för att isolera sig i den lilla hålan Cornish, New Hampshire, i nordöstra USA. Senast han publicerade något var 1965.

Men i takt med att de murar han reste kring sig blev både tjockare och högre växte också hans berömmelse. Enstöringen i sitt hus där på kullen, vad är det han gömmer?

Människor, likt de tre männen i dokumentären, gav sig ut på pilgrimsfärder för att få träffa honom, eller för att åtminstone få en skymt av hans hus.

Salinger blev en myt, en av de tillbakadragna och skygga kultfigurer som ständigt äras för att inte vilja bli ärade, kända för sin strävan efter anonymitet.

Vad är det i deras tystnad som lockar?

Greta Garbo har blivit modellen för alla hemliga. Lika legendarisk för sin skygghet som för sin skicklighet. En av världens största filmstjärnor någonsin.

Michael Rübsamer, medie- och kommunikationsvetare i Lund doktorerar på kändiskultur. Han tror att förklaringen till hennes enorma kultstatus delvis ligger i den tidens förhållande sina stora stjärnor.

– Filmstjärnorna på den tiden var gudar. Det fanns en distans till dem, och de blev extremt upphöjda, säger han.

– Men det måste först och främst finnas ett gediget konstnärskap i botten som kan stå för sig självt, tillägger han.

När Garbo drog sig tillbaka redan 1941 kunde gudabilden stelna och bevaras. 1990 dog hon och inträdde så det slutgiltiga stadiet av oåtkomlighet.

1988 åkte fotograferna Paul Adao och Steve Connally till Cornish där de utanför ett köpcentrum lyckades få en upprörd Salinger på bild.

Fotografiet, där den då 69-årige författaren riktar en knuten näve mot kameran, inspirerade senare Don DeLillo att skriva romanen "Den stora massans ensamhet", i vilken den skygge Bill Gray har tydliga drag av Salinger. "När en författare inte framträder", säger Gray vid ett tillfälle i boken, "blir han ett konkret tecken på Guds välkända ovilja att visa sig."

En fiktiv författares hybris? Eller ligger det något i det?

Jag ringer upp Rob Lucas som höll i kameran till dokumentären "Catching Salinger" för att ta reda på vad det var som drev honom och hans två vänner att söka upp deras idol.

– Skygga personer är ett mysterium, och för många blir det en anledning till att bara ta reda på mer om dem. Men för vår del var det för att vi älskar boken ["Räddaren i nöden"] så mycket och har en särskild förståelse för den. Men nyckeln till den sanna förståelsen av just detta specifika verk ligger hos författaren. Jag trodde inte att vi skulle hitta honom, eller ens hans hus, men bara själva jakten efter meningen med boken, det var det som var grundidén med resan.

Tvekande ni aldrig inför att gå upp till huset?

– Vi gick dit, han sa att han inte var intresserad, och vi lämnade honom ifred. Vi försökte behandla honom med ett visst mått av vördnad.

Situationen ekar av existentialistisk ångest. Människorna söker efter meningen hos en halvdöv gubbe som säger att han inte är intresserad.

Och nu är han död, till på köpet.

Nanna Gillberg på Handelshögskolan i Stockholm har forskat i hur värden uppstår i kändiskulturer.

– Döden utgör den ultimata ouppnåeligheten, den säkerställer att magin bibehålls, att allt förblir romantiskt icke-materialiserat. Döden odlar myter och någon sanning direkt från källan går inte längre att få fram.

Det där gäller definitivt om Greta Garbo, fortfarande omgärdad av mystik i sin stjärnhimmel. Men Salinger?

Rob Lucas igen:

– Det har alltid sagts att han har tonvis med böcker och noveller som han har skrivit men aldrig publicerat. Jag undrar om uppfattningen av honom och hans verk kommer att förändras om det som är opublicerat nu ges ut. Kommer "Räddaren i nöden" att förbli samma bok.

Jag försöker få besked från Salingers agent i New York. Svaret innehåller två meningar. Den första: "Inga kommentarer". Den andra ska jag återkomma till.

Det finns tre ord som en enstöring sist av allt skulle ropa: Hallå, här borta! Ändå var det precis det som den amerikanske författaren Thomas Pynchon gjorde för sex år sedan. I ett av världens populäraste tv-program, till råga på allt.

Som tecknad figur i "The Simpsons", med en papperspåse trädd över huvudet, gjorde han sig själv till en närmast ilsken ironi över allmänhetens bild av honom.

Över axlarna hängde en reklamskylt med hans namn och en pil som pekade upp mot det påsförsedda huvudet.

– Hålla! Här borta! Bli fotograferad tillsammans med en skygg författare. Endast idag! Vi skickar med en gratis autograf, ropade den tecknade avataren och viftade med armarna.

Ett slag i ansiktet på alla som stalkat honom genom åren. Men fansen var ändå nöjda. De hade för första gången fått höra hans röst.

Sedan debuten "V" 1963 har Thomas Pynchon konsekvent hållit sig gömd. Officiella bilder av honom finns från skoltiden, eller från hans militärtjänstgöring som 18-åring. Därefter är det blankt. Få personer omgärdas av så många konspirationsteorier som Thomas Pynchon.

– Det har hävdats att han egentligen är ett team av författare, att han är en pseudonym för Salinger, att han var del av militära experiment med LSD på 50-talet, att han åkte buss tillsammans med Kennedys mördare Lee Harvey Oswald i Mexiko. Ett tag sades det till och med att det var Thomas Pynchon som var Unabombaren, säger den schweiztyske filmaren Donatello Dubini.

Tillsammans med sin bror Fosco Dubini åkte han under åren kring millennieskiftet till USA för spåra Pynchon. Resultatet blev dokumentären "Thomas Pynchon: A journey into the mind of [p.]" och handlar egentligen mer om Pynchons fans än om författaren själv.

– De som försöker närma sig honom brukar hotas med stämning av hans advokater. Vi var rädda att de skulle hindra oss från att göra filmen, så vi höll projektet hemligt. Det var därför vi heller aldrig kontaktade Pynchon. Jag tror inte ens vi ville träffa honom, säger Donatello Dubini.

I ett klipp från filmen som cirkulerar på Youtube analyserar Pynchonfanatikern Richard Lane ett inslag som visades på CNN 1997. Kanalen hade bestämt sig för att hitta författaren och fånga honom på film. De lyckades. Men Pynchon fick dem att gå med på en kompromiss, och när inslaget sändes hade klippet med den skygge författaren bakats in bland en rad andra bilder på anonyma personer på New Yorks gator.

Richard Lane tror sig alltså ha hittat klippet som föreställer Pynchon och stirrar hänfört in i bröderna Dubinis kamera.

– När man är en enstöring och stoppar all information om sin egen biografi skapar man samtidigt ett stort vakuum i vilket alla dessa galningar med sina berättelser kan hoppa ner i. Men ju mer detaljer man känner till om någon, desto mindre intressant blir den personen, säger Donatello Dubini.

Att sitta på behörigt avstånd och bygga myter om Garbo, Salingers och Pynchon är en sak. Varför denna vilja att också söka upp dem?

Inom psykologin finns begreppet parasocial interaktion som förklarar känslan av att känna sig direkt och exklusivt tilltalad av till exempel en bok som egentligen riktar sig till en större massa. Man vill ha bekräftelse, få vänskapen besvarad. Åker dit. Ropar kanske till sin frånvända idol: "Hallå! Här borta!"

Men Rob Lucas och hans vänner sökte upp Salinger för att få reda på sanningen. Misstanken om att de som väljer att isolera sig sitter och tjuvhåller på något stort är en urgammal drivkraft.

– Eremiterna, inte minst de på 200-talet, drog sig undan från samhället för att de kände att de inte kunde upprätthålla sin gudsrelation i det kommersiella ståhej som rådde då. Men det fick egentligen till följd att folk ville dit där de var och lyssna på dem. Människor strömmade till de där eremiterna, säger KG Hammar, gästprofessor på centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet.

Varför drogs folk till dem?

– Deras avskildhet blev en signal om att de hittat något som var mer än det som handlar om att tävla på vanliga marknaden.

Vad J.D. Salinger har dolt för visdomar i sin avskildhet återstår att se. Spekulationerna, myterna och ryktena cirkulerar redan.

"Ledsen att behöva göra dig besviken", var förresten den andra meningen i agentens svar.

Jag vet inte om jag blir så besviken.

En potentiell sensation känns aldrig så sensationell som innan sensationen i sig. Och kanske finns det inget att hämta ur Salingers dödsbo och det vakuum vi hoppar ner i med våra egna berättelser. Det är först då vi kan börja fundera i termer av besvikelse.

Kanske ägnade han all sin tid i sitt hus där på kullen åt att såga ved.