I väntan på nästa revolution

Det hörs ett brak när snön rasar från Konsthallens tak och glider ner längs det stora fönstret i restaurangen.

Malmö är kallt, inbäddat i vitt. I morgon i Teheran kommer det att vara varmare, men molnigt. Då, på revolutionsdagen, kommer gatorna återigen att fyllas av demonstranter från den gröna rörelsen.

Protesterna mot den iranska regimen har pågått sedan i somras och runt om i världen mobiliserar iranier för ett fritt Iran.

Runt bordet på Konsthallen sitter tre exiliranier: skådespelaren och sångerskan Bahareh Razekh Ahmadi, poeten Azita Ghahreman och hennes make Sohrab Rahimi, författare och översättare. De har på olika sätt försökt uppmärksamma regimens brutalitet: genom att skriva dikter, artiklar och sätta upp teater.

Alla tre har vänner och släktingar som flytt, arresterats, mördats eller försvunnit. Sohrab Rahimi har med sig listor på skribenter och författare som råkat illa ut.

Hur känner ni inför demonstrationen i morgon?

Sohrab: Personligen är jag jätte­rädd. Jag beundrar ungdomarna som vågar gå ut på gatorna. Men regimen har hotat att alla demonstranter kommer att förklaras som hedningar, Guds fiender. Och då är straffet döden. Sätts det i verket så avrättas tiotusentals på gatorna.

Azita: Sju av mina vänner, de är poeter och kvinnor, har lämnat Iran under de senaste tre månaderna. Tre personer från författarcentrum i Iran har arresterats. Vi vet inte var de är eller vad som händer. Alla författare, poeter och konstnärer jag känner är förtvivlade. De vet inte hur de kan påverka situationen eftersom så många tidningar har stängts ner.

”Poesin har i Iran alltid varit en protestens röst”, skrev Sohrab på kultursidan i somras. Hur viktig är poeternas roll som talesmän nu?

Azita: Alla författare har blivit väldigt politiska. När jag pratar med mina vänner i Iran säger de att de inte kan skriva om andra saker. Efter 12 juni [valdagen] har förlag, tidningar och tidskrifter tvingats stänga ner och flera böcker har hindrats från att publiceras. Mycket har lagts ut på nätet, på Facebook och andra hemsidor.

Sohrab: I det här läget är kulturell verksamhet detsamma som politisk verksamhet.

Bahareh: Det är också det enda vapnet man har för att hålla frågan levande. Jag har till exempel arbetat med en radiopjäs som heter ”Röster från Iran” som ska sändas i P1. Den bygger på autentiska polisförhör och händelser från demonstrationerna i Teheran i somras. Genom sådana projekt känner människor både i och utanför Iran att frågan är viktig och levande.

Vilket ansvar känner ni i exilen?

Azita: Vi kan förmedla vad som händer till omvärlden genom att bilda opinion och öka trycket på Iran. Demonstrationer som vi har haft i till exempel Malmö och Stockholm har lett till bättre relationer mellan oss här och de som är kvar i Iran. Tidigare kunde man höra ”ni lever så gott och flott där, ni tänker inte på oss”. Men nu känner de att vi tänker på dem och att vi försöker göra deras röst hörd.

Sohrab: Jag har haft tät kontakt med poeter i Iran och översatt en hel del politisk poesi till svenska som jag hoppas kunna ge ut snart.

Samtidigt kan det vara farligt. En av dem som åtalades nyligen i Iran, Omid Montazeri, råkade illa ut för att han intervjuats av sin farbror i ett närradioprogram i Stockholm. Hur känner ni inför det?

Bahareh: Min mammas kusin blev ihjälslagen på gatan i Teheran i somras. När jag gick ut med det i svenska medier blev en släkting i Iran uppringd av någon som hotade: ”vi vet att du har kontakter utomlands och vi har ögonen på dig”. Min radioproducent frågade mig också om vi skulle ha med mitt namn i produktionen. Det är ett svenskt problem att jag som svensk medborgare, konstnär, artist, kvinna yttrar mig i en svensk dagstidning och sedan ska vara rädd på gatorna i Malmö för att någon ska råka illa ut i Iran. I dag är det jag, i morgon är det kanske du, Rakel, eller du, Martin, som fotograferat. Och trots alla hot och vänner som försvinner så är mina släktingar i Iran ute på gatorna.

Azita, sedan du flyttade till Sverige för några år sedan slipper du censuren i Iran. Har du skrivit mycket om händelserna där sedan i somras?

Azita: Ja, jag kan inte skriva om andra saker nu. Men jag måste redigera dikterna. Många av mina kompisar har också skrivit mycket poesi, det blir väldigt politiskt och liknar mest upprop. I den här situationen tänker jag att man som poet och författare måste vänta, vi är väldigt arga just nu.

Bahareh: Jag skrev en låt i somras. Men det var en så overklig känsla. Plötsligt var det som att någon hade kapat av mina armar. Jag bär på så mycket ilska, rädsla och ansvar, men det är svårt att kanalisera allt det själv.

Vad heter låter?

Bahareh: Den heter ”Jag är ditt offer”, eller om det ska översättas ”Jag kan offra mig för dig”. Den är gjord med en fantastisk låtskrivare som jag inte vill säga namnet på.

Du har inte spelat in den än?

Bahareh: Den är inte färdig för offentligheten. Det finns en rädsla kring sången, vad jag ska göra med den. I exilen lever man så ensam, isolerad från sina egna rötter och sin historia. Det kan skapa en känsla av förlamning. Det är därför jag tror så mycket på iraniernas envisa motstånd, nu är de inte ensamma. Inte bara vänsterintellektuella har rest sig utan hela den splittrade befolkningen. Jag tror att det kommer bli en riktig revolution, att det är döden för mullorna den här gången. Det kanske tar två tre år, men det kommer inte ta tio år.

Rakel Chukri

Sydsvenskans kulturchef