Vem avgör när livet är värt att leva?

Jag är cancerpatient. I tre år har jag umgåtts med döden. Mina läkare har gjort klart att jag inte har någon chans att bli frisk. Enligt den prognos jag fick samtidigt med min diagnos skulle jag för länge sedan ha varit borta.

Vad skulle hända om någon fick för sig att ta mitt liv? Skulle den personen ha rätt att slippa straff?

Ann Heberleins artikel om barmhärtighetsmord på kultursidan den 6/2 är skrämmande för oss som tror att även stapplande liv är något värda. Jag har inte för avsikt att idyllisera. Mitt liv är naturligtvis svårt. Men inte enbart. Jag lever, precis som många andra i min situation, mer intensivt än förut. Min upplevelse av tid har förändrats radikalt. Det går inte längre att säkert säga att en timme är mindre värd än ett år.

Det finns säkerligen cancerpatienter med andra erfarenheter. Som tappat all livslust och som inget hellre vill än att påskynda det oundvikliga. Det har de för övrigt möjlighet att göra utan någon annans hjälpande hand. Cancerpatienter i Sverige behöver inte tigga om smärtlindring. Det är inte särskilt svårt att skrapa ihop till en överdos morfin.

Men det finns ju också människor utan dödliga sjukdomar som överväger och faktiskt begår självmord. Det finns inget objektivt sätt att mäta livskvalitet. En av dem som borde veta detta är just Ann Heberlein som har skrivit en bok om sin kamp mot ångest och självmordstankar. Vid första anblicken har hon allt en människa kan begära, men hennes ångest är så svår att hon med jämna mellanrum längtar efter att avsluta sitt liv. Som jag uppfattar det är denna motsägelsefullhet en av bokens poänger. Heberlein tycks ha skrivit den med ett uppfostrande syfte. Hon önskar sig helt enkelt lite mer ödmjukhet av sina medmänniskor. Man kan inte pådyvla ångestridna människor sin egen livslust.

Det är naturligtvis sant, men inget hindrar uppenbarligen att man gör tvärtom: Att man pådyvlar obotligt sjuka sin egen dödslängtan, att man inte ser dem som lika sammansatta och motsägelsefulla som sig själv. Vilket värde har ett liv som bara innehåller smärta?, undrar Ann Heberlein. Frågan är bisarr, ytterst obehaglig. Vilka lever dessa liv som bara innehåller smärta? Kan ett mänskligt liv någonsin reduceras till "bara"? Och vem ska definiera värdet? I samhällen där man försökt har det som bekant gått illa.

De flesta som anser att man kan avliva obotligt sjuka är trots allt mindre extrema än Ann Heberlein. De koncentrerar sig på de fall där svårt sjuka människor uttryckligen ber om hjälp att dö. Att rättfärdiga den sortens ingripanden är befängt nog. Hur kan man veta att denna önskan inte beror på en behandlingsbar depression? Exakt hur lite tid ska man anses ha kvar för att kvalificera sig?

Ann Heberlein förirrar sig ännu djupare in i den existentiella snårskogen. Hon påstår sig måna om för tidigt födda, svårt hjärnskadade, mycket gamla människor som inte kan kommunicera med omvärlden. Hon utgår från att de önskar dö så fort som möjligt. Men den som inte kan kommunicera säger ju ingenting överhuvudtaget. Ingen kan uttala sig om deras liv. I varje fall inte påstå att de saknar värde.

Den senaste hjärnforskningen har för övrigt just gjort ett genombrott när det gäller att få kontakt med människor i ett så kallat vegetativt tillstånd. Med hjälp av modern teknik och nya kunskaper om hjärnan kan de svara på frågor om sig själva. Det finns ett inre universum också hos dem som tidigare utdömts som omedvetna.

Den medicinska utvecklingen tvingar läkare att göra svåra överväganden. Låt dem fortsätta att vara svåra. Vi som lever med obotliga sjukdomar kan inte förstå varför det är så viktigt att rensa bland sladdarna. Bevare oss för selekteringen. Bevare oss för dessa okunniga människor som anser att döden är den enda medicin som duger åt oss.

Cecilia Bornäs

medarbetare på kulturredaktionen