Nödvändiga bomber

Minnesdagarna efter andra världskriget överflödar de europeiska almanackorna. Lidandet och döden nådde torterande höga siffror. Sex miljoner judar mördades, en halv miljon zigenare och dessutom handikappade förutom alla de andra otaliga offren. Belägringen av Leningrad kostade en miljon människor livet; under 900 dagar svalt de eller sköts de ihjäl. Tidvis fanns bara en smal försörjningsled över Ladogas isar.

Åminnelsen av Dresdenbombningarna den 13 februari 1945 är den nya högtiden, som trängt sig in bland Hiroshimadagar, Dagen D, Fredsdagen och alla de sorgedagar som finns spridda i nationella kalendrar.

Attacken mot Dresden har jämförts med ett eldhav som slukade allt syre och krävde tiotusentals dödsoffer efter att britter och amerikaner tömt sina bomblaster. Civila offrades i onödan, sägs det – stadens militära betydelse är fortfarande omdiskuterad. Och ovärderliga kulturskatter i form av barockbyggnader, lades i ruiner som om den tyska kulturen förintats i de allierades bombningar.

Det är problematiskt att Tyskland inte fått utlopp för den vånda som drabbade landet i krigets slutskede. Men att som högerextremister och inte så få kulturella förespråkare för humanismen beklagar sig över det öde som drabbade Dresden är förfelat.

25 000 dog i Dresden. Det är långt färre än vad Blitzen åsamkade det aldrig ockuperade England.

Lika många judar gasades ihjäl under två dygn enbart i det högeffektiva förintelselägret Treblinka – varje dag, månad efter månad!

Vem högtidlighåller Treblinkadagar i Tyskland?

Dresden rustade sig inför den gångna helgen mot de extremhögerdemonstranter som sedan nittiotalet förlamat staden med manifestationer mot ”bombholocausten”, så beskrivs de allierade bombningarna. Avsikten var i själva verket att underlätta ryssarnas frammarsch. De hade rönt hårt motstånd på ostfronten där nazisterna (tyskar, balter, kroater, danskar, svenskar med flera) kämpade med en talibansk fanatism för sin Führer.

I den sachsiska kulturstaden med tusentals och åter tusentals slavarbetare, de få judar som då ännu levde och sovjetiska krigsfångar, räknas inte in i den tyska dödsstatistiken. Slavarna välkomnade dock bombningarna, likt min mor och hennes medsystrar i Berlin, då de såg friheten komma med de brittiska bomblasterna mot vapenfabrikerna som in i det sista var verksamma.

De allierades bombningar kom dock alldeles för sent. Auschwitz, Treblinka och Buchenwald förblev orörda dödsläger.

Och beträffande den fina tyska barocken som gick till spillo - vad hände med alla romantiska polska slott eller vad doldes i ruinhögen Warszawa? För att inte tala om de vackra gamla synagogorna som brändes upp eller alla de chagallska byar som jämnades med marken?

Den högerextrema ”sorgemarschen i Dresden” stoppades – den här gången. Men för historierevisionisterna tycks andra världskriget enbart ha tagit en kort paus.

Salomon Schulman

läkare och författare