I kväll firar de på Debaser

– För mig har musik alltid fungerat som en klåda, som terapi. Jag vill uttrycka mig för min egen skull, men också att folk ska tycka att det är bra.

Carl Johan Lundgren i Vit päls skriver alltid orden först, musiken kommer sedan. Och många av texterna liknar dagboksblad.

– Det börjar med att jag vill berätta något. Jag har alltid haft en idé om att berätta så noggrant jag kan om livet som jag och mina vänner lever. Vi umgås mycket inom bandet och jag vill skildra hur vi pratar, använda just de orden.

Därför heter också det nya albumet ”Nu var det i alla fall så”. Skivan är resultatet av att Karl Jonas Winqvist på skivbolaget Make it Happen (känd från First Floor Power och Blood Music) har plockat ut 21 spår av runt 150 inspelade.

– Jag jobbar med kvantitet, någon gång träffar man väl rätt, konstaterar Carl Johan Lundgren med självdistans.

Somliga låtar är med Carl Johan Lundgren ensam, på andra gästar medlemmar av gruppen Vit päls. Till kvällens konsert, den första i Malmö efter ett halvårs paus, kommer dock ett fullrepeterat niomannaband. Lundgren vet aldrig själv hur en färdigskriven låt kommer att bli i bandets händer.

– De andra är som hungriga vargar när jag kommer med något nytt. Och det landar alltid någon annanstans än där jag tänkt mig. Men det är ok. Jag säger aldrig till någon hur han eller hon ska spela. Alltihop är en lekfull process som ger oss massor, det positiva som sedan kan komma ut av en platta är bara bonus.

Att ha en låt genomplanerad inför inspelningen är inte Carl Johan Lundgrens metod.

– Det är som att skriva en bok, om jag känner till hur handlingen ska sluta tappar jag intresset. Och vet jag på förhand hur den färdiginspelade låten kommer att bli vill jag inte spela in.

Lundgren hoppas att den som lyssnar ska höra hur den konstnärliga processen pågår i realtid.

– Jag tror det gör det intressant att lyssna på plattan. Skivan blir levande. Man får aldrig sluta att göra om en låt.

Bitar av Carl Johan Lundgrens texter kan kännas naivistiska, klichébetonade. Men det handlar absolut inte om medveten ironi, säger han.

– Jag vill att det ska låta som när vi pratar, jag vill berätta vad vi gör och säger. Vi i bandet lyssnar till exempel mycket på Paul Simon och då tänkte jag: ”Varför inte en låt om just det?”. Poplyrik är ofta banal och det vill inte jag att mina texter ska vara.

Carl Johan Lundgrens egen gitarr kan klinga ganska ostämt på inspelningarna och det säger en del om hans attityd.

­– Då har jag haft bråttom, det är inte avsiktligt, jag är bara så inne i musiken. I bandet finns fantastiska musiker som kan spela vad som helst, men jag är inte musiker i första hand.

Det är det som är så bra med pop, slår han fast.

– Bättre är inte alltid bäst. Sämst kan vara bäst. Även om jag skulle komma sist i en ”Singstar”-tävling får jag sjunga i bandet. Jag är nog först och främst talangscout, eftersom jag kan samla ihop de här musikerna, i andra hand poet och i tredje musiker.