Om detta är en utredning

Bara de närmast sörjande minns det, och de vill antagligen helst glömma det, men det fanns en gång en kulturutredning.

För ett år sedan presenterade den resultatet av sina mödor. Den svenska kulturpolitiken skulle kläs i ny kostym. Skräddarna berättade om nya djärva snitt i direktsänd TV.

Men det bidde ingen kostym. Det bidde en tummetott.

Varför gick det så illa?

Sommaren 2008 hade två medlemmar av utredningens sekretariat hoppat av under buller och bång; informationschefen Yvonne Rock och sekreteraren David Karlsson. Avhoppen får antas ha bidragit till att utredningens huvudsekreterare Keith Wijkander petades strax därpå.

Nu har David Karlsson omsatt sina lärdomar från tiden som sekreterare i en bok med titeln ”En kulturutredning: pengar, konst och politik” (Glänta Hardcore).

Den innehåller en uppseendeväckande mening: ”Det är en fredag i slutet av maj 2008 och jag inser att vår huvudsekreterare blivit galen.”

Galen? Nja, Karlsson nyanserar sig snabbt. Huvudsekreteraren hade kanske inte blivit galen, men väl ”manisk”, vilket yttrade sig att han upptäckt religionssociologen Ronald Inglehart och därför höll långa monologer om ”värderingsförskjutningar i samhället”.

Just det låter inte så anmärkningsvärt. Det är sådant alla varumärkeskonsulter ägnar sig åt. Och de blir inte petade. De fakturerar förmögenheter.

Karlssons diagnos formuleras sent i boken. Och mycket mer än så, att huvudsekreteraren blev ”galen” samt att utredningens ordförande Eva Swartz bor ståtligt, får man inte veta om kulturutredningens inre verksamhet.

Det känns snopet. Man läser och läser och till sist puttas man ut genom bakdörren, fortfarande sugen på skvaller.

Karlsson bok är inte ett insiderreportage utan en intelligent och sakkunnig essä om kulturpolitikerns historia, teori och praktik. Och även den som tycker att kulturpolitik är spännande som en pågatågsperrong kan trots allt hitta ett och annat att hetsa upp sig över.

Utredningen fick hård kritik för att den lyft bort ”konstnärlig kvalitet” från de kulturpolitiska målen. David Karlsson understryker här att det inte berodde på tanklöshet eller fummel. Utredningens ståndpunkt var att konstnärlig kvalitet ”inte existerar”, att det är ett meningslöst begrepp.

Som David Karlsson helt riktigt framhåller är ett sådant ställningstagande inte bara en tom postmodern gest, det handlar istället ”om makt”.

Finns det ingen ”konstnärligt kvalitet” är inga verksamheter konstnärligt värdefullare än andra, vilket ger den politiska makten chansen att strunta i opera och balett. Istället kan ”kulturpolitik” bli ett tjusigare namn för näringspolitik, integrationspolitik, arbetsmarknadspolitik, regional marknadsföring och populistiskt röstfiske.

I regeringens proposition är kvalitetsmålet tillbaka. Mycket klokt. Hellre en tummetott än kejsarens nya kostym.

Per Svensson

medarbetare på kulturredaktionen