Dennis starkast tillsammans

Dramatikern Dennis Magnusson och regissören Dennis Sandin har mer än namnet gemensamt. Deras samarbete började för sex år sedan när Dennis Sandin var aktiv i Malmögruppen Teater Terrier och fastnade för en av sin namnes pjäser, ”Söndag”.

Efter det har det blivit fem pjäser till: ”Drömmen om att dö”, ”Jenny från Hörby”, ”Zlatans leende”, ”7:3 återbesöket”.

Och så nu ”Porslinsnegrer”.

Fördelarna med att arbeta så nära pjäsens regissör är många, säger Dennis Magnusson när vi träffar de båda upphovsmännen på teaterscenen i Lund.
– Det handlar om förtroende. Jag kan skriva in scenanvisningar i manuset utan långa förklaringar när jag vet att Dennis ska regissera. Och som dramatiker är det roligt att kunna göra så, att få sina idéer testade.

Dennis Sandin håller med:
– Har man jobbat ihop länge skapas utrymme för att testa och göra mer vågade grejer. Och det är bra att vara två, en bromsar och en drar. För mig som frilansande regissör är det skönt att kunna sänka garden ibland och själv kunna utvecklas.

Ser ni några nackdelar med samarbetet?
Dennis Sandin: – Möjligtvis i förhållande till andra konstnärer i projektet. Vi två har ett inarbetat språk och en stark gemensam vilja och det kan vara svårt att gå emot oss.
Dennis Magnusson: – Vi är aldrig vaga i det vi gör. Vi vet vad vi är ute efter och det förstärks av att vi är två.

Hur börjar arbetet med en pjäs?
Dennis Magnusson: – Vi kommer på en grundidé, eller får en beställning, och sedan diskuterar vi den tillsammans innan jag börjar skriva. Vi brukar sitta på någon kinakrog och jobba.
Dennis Sandin: – Haha. Ja, så är det. Jag vet inte vad det är med den maten, friterat föder bra teater tydligen.

Vad förenar er i synen på teatern?
Dennis Sandin: – Vi har samma ideal kring teater. Det ska vara underhållande och helst med ett intellektuellt, emotionellt och politiskt innehåll. Diskussionsteater är inte vår grej.
Dennis Magnusson: – Jag gillar att Dennis sätter historien i fokus. Och så är han noggrann med detaljerna, det är viktigt.

Deras senaste pjäs ”Porslinsnegrer” bygger på en sann historia om den fyraårige svarte pojken Badin som kom till Sverige som en gåva till drottning Lovisa Ulrika. Det var vid tiden för mordet på Gustav III och Badin hamnade i maktens centrum. Man vet inte så mycket om honom mer än att han dog 1820, säger Dennis Magnusson.
– Jag blev intresserad av historien, av att han var så nära makten utan att kunna påverka, säger Dennis Magnusson som kallar pjäsen en ”historisk thriller” inspirerad mer av John Le Carrés böcker än av historieböckerna.

På fredag är det premiär. Sedan börjar arbetet med nästa Dennispaket, en pjäs som ska sättas upp i Uppsala nästa år. Och det lär bli fler, enligt Dennis Sandin:
– Jag är skådespelare i grunden, jag vill att det ska lyfta på scenen och det gör Dennis dramatik. Och där finns en mild humor hela tiden. Och hjärta.