Ute ur Brooklyns labyrinter

”All Hour Cymbals” var en skum titel på ett mystiskt debutalbum där Yeasayer kombinerade elektronisk förvrängd pop fullproppad med etno-rekvisita från tre världsdelar.

– Även de låtarna var ju pop, men vi brukade gömma dem i reverb och obskyra klanger tills de blev suddiga i konturerna. Den här gången gick vi hårt in för att rensa i ljudbilden, att lyfta fram sången och accentuera dansbeatet. Detta är kroppsmusik – förra albumet var progg, säger Anand Wilder.

Nyorienteringen faller dels tillbaka på erfarenheterna från turnélivet – smarta kompositioner som funkar vid hemmalyssning visade sig ha svårt att fånga uppmärksamheten hos en klubbpublik med fötter fulla av dans – och dels på att bandet med en förbättrad budget faktiskt har möjlighet att göra nästan vad som helst, inklusive att skapa en spartansk produktion med spets.

I arbetet med att tukta soundet har Yeasayer gått hårt åt de svaga rösterna.
– Det är kul att lattja med tablas och bongos, att jobba med polyrytmiska småprylar. Men det går inte att mixa sådana instrument för högt, då låter det knäppt. Därför tappade vi dansbeatet på förra plattan.

– Nu ville vi verkligen göra ett utpräglat electropopalbum – löpa linan fullt ut, inte bara göra samma sak igen med ett mer distinkt sound. Det är roligt med mash-up, att blanda saker man gillar men som inte brukar få samexistera. Det där sysslar vi fortfarande med, men man får se upp med sådant som bara distraherar.

Den som hamnat helt rätt i tiden måste passa sig för att plötsligt bli daterad; dagens vitt omfamnade artistiska uttryck kan bli morgondagens nattståndna kliché. Samhörigheten med andra hippa band som kombinerar elektronik med chants och tribala prylar – Animal Collective, Local Natives, Gang Gang Dance och Grizzly Bear – kan bli en fälla.

Anand Wilder håller med om resonemanget, men protesterar när jag nämner Grizzly Bear.
– De hör inte riktigt hemma i det gänget, de utgår snarare från The Moody Blues.

Det där är ett udda namn att droppa. Men jag hade tänkt göra det själv, eftersom det finns likheter mellan de softare prylarna på Yeasayers nya platta och några av de mer beskedliga poplåtar The Moodies gjorde när de framåt 1980-talet var totalt uträknade.

– Det finns en cool estetik som alla på något vis kan enas kring, som alla älskar och beundrar – inte minst från 60-talet. Men så finns det de här lite senare grejerna, intressanta klanger och kul idéer som i isolerad tappning är hur häftiga som helst men som kom i en ostig kontext som är svår att ta till sig. Moody Blues hör dit. Men det är ett distinkt sound som man kan plocka upp och använda i sin egen musik. Man kan ta med sig det som lät spännande och se till att det blir rätt den här gången.