Finalen är bara början

Anna Bergendahl är inte skrockfull. Hon skrattar bara när hon hör det där, att hon ska vinna. För vad vet man? I den stora festivalfinalen i Stockholm på lördag är det inte längre bara folkets röst som gäller, utan också elva jurygrupper, varav ungefär hälften är hämtade från utlandet.

Kanske är ”This Is My Life” en alldeles för anglosaxisk sång för en polsk eller slovakisk jurymedlem. Å andra sidan är ju segern på sätt och vis redan bärgad.

Tv-tittarna har fått en personlighet att fascineras av och en röst att lyssna på som är allt annat än vanlig hos en tonåring. Som en svensk Joss Stone, hette det, när hon kom fram genom ”Idol” i TV4 med ett kraftfullt lågt register och kontrollerat vibrato.

I ”Idol” fick du frågan om vad som skiljer dig från andra, och du svarade att du har en originell röst. När förstod du att du har det?
– Jag är inte säker på att jag visste det då. Jag fick den där frågan och drog till med något som jag hade hört andra säga om mig. Jag har väl aldrig själv direkt tyckt att jag har något speciellt ... En gång när jag var kanske åtta år satt jag och sjöng hemma. Pappa stannade till, ”kan du göra om det där?” sa han. Det kan ha varit då jag förstod att jag kunde göra något lite speciellt med rösten. Kontrollera ett vibrato. Lite så var det kanske.

Är det jobbigt för dig att se och höra dig själv?
– Lite. Jag har sett klippet från deltävlingen i Malmö en gång nu. Inte mer. För jag tycker att det är lite jobbigt. Man har en annorlunda uppfattning om sig själv än vad andra har, så är det ju för alla som hör sig själva inspelade. Helheten är väldigt annorlunda.

Vem lyssnar du på för att bli bättre? Och vem lyssnar du på för din egen glädjes skull?
– Samma svar på båda frågorna: Tracy Chapman. Hon skriver fantastiska låtar, så bra och fina texter, med kvalitet. Och jag beundrar henne som person och som artist.

Vilket är ditt första instrument?
– Jag började spela piano när jag var sex eller nånting, men jag tog bara lektioner i något år. Sedan fick jag en gitarr i konfirmationspresent. Jag har aldrig tagit några lektioner, aldrig lärt mig noter ... och jag kan verkligen inte säga att jag behärskar instrumenten.

Saknar du det?
– Det kan jag verkligen tänka att jag gör. Att kunna vara som Salem Al Fakir, han tar fram en gitarr och briljerar, eller pianot eller ett trumset eller vad som helst. Han kan ju alla instrument som finns, känns det som.

Hur skriver du sånger?
– Jag skriver både text och musik, det brukar börja med en kort melodislinga, eller en textrad som jag har hittat någonstans eller som kommer till mig. Och så spelar jag de ackord jag kan, försöker hitta något och så spånar jag på med texten. Ofta blir det allra första kvar i någon form, det är den känslan som får styra.

Berätta lite om din första skiva.
– Den heter ”Sincerely Yours” och kommer i april. Dan Sundquist har producerat. Det är ett fantastiskt album, nu är jag kanske lite partisk, men ... jag är så väldigt glad för hur det har blivit. Många låtar är i stil med ”This Is My Life”, ganska finstämda och nakna och organiska. Andra är lite soulinfluerade, har lite mer retrosound.

Har du fått sätta din egen prägel på skivan?
– Absolut. Flera av de sånger jag har skrivit ihop med min sångpedagog Daniel Zangger Borsch och Dan Sundquist är med.

När man är med i ”Idol” så blir man stajlad och fixad och ombyggd. Hur var det för dig?
– Väldigt omtumlande. Man är ju ... en del sextonåringar är rätt osäkra på sig själva och på var de hör hemma i världen. Det i kombination med att andra människor runt omkring hävdar sina åsikter och tycker att de vet vem man är ... Det är kanske inte en så himla bra kombination, rent mänskligt. Jag ville bara göra en bra sånginsats, jag brydde mig inte så mycket om kläder och smink. Jag tänkte bara att ”okej, sminket får sminkösen bestämma om, det är hennes jobb”. Och så fick jag en del kritik för sådant. Än i dag frågar folk ”hur tänkte du där?” om någon klänning jag hade då.

Det låter hårt.
– Ja.

Men du är bara två år äldre nu. Jag tycker på något sätt att det är orimligt att kräva av dig att du ska ha en färdig artistisk identitet att visa upp, full av benhård integritet ... I vilket annat yrke förväntas man kunna allt när man är arton?
– Nej, det kan stämma. Men väldigt många förväntar sig ändå exakt det där av en artist. Man ska ha sitt driv och sina mål, oavsett hur gammal man är. Det är en tuff bransch, att vara bland de bästa och mest drivna är nödvändigt för att klara sig. Är man det minsta osäker så är det inte säkert att man kommer någonvart.

Är du säker då? Vet du redan exakt vad du vill berätta och förmedla och uttrycka?
– Åh. Ja och nej. Jag vill aldrig någonsin tvinga fram något. Jag vill inte spela in låtar eller göra någon musikalroll jag inte kan relatera till. Jag vill kunna hämta från mig själv, från mitt hjärta och från mina erfarenheter. Då tror jag att det lyser igenom att det känns äkta och ärligt. Skulle jag hamna i en situation där jag inte kan vara mig själv eller förmedla något från mig själv ... då är det inte rätt. Men det senaste året har jag fått göra exakt det jag vill göra. Jag har fått jobba med underbara människor. Fortsätter det så här så blir det bra.

Och det ställs andra krav på dig. Att du ska ha kraft för sådant här som intervjuer, och klara det.
– Det svåraste är att komma ihåg vad som är bokat. Sedan är det bara att prata, det är ju roligt!

Alla tycker inte det. Tro mig.
– Haha, nej, men jag har inte tröttnat än.

Berätta lite om hur du växte upp. Du verkar vara världens tryggaste.
– Det är jättebra om det verkar så. Men så är det verkligen inte alla dagar. Jag har mina demoner som jag fajtas mot och känner mig verkligen inte trygg överallt.

Vad är det för demoner?
– Jag känner emellanåt en stor oro. Jag är en människa som oroar mig för små saker och för stora saker. Grubblar mycket på allt möjligt, analyserar alldeles för mycket alldeles för ofta och i alla situationer. Men i viktiga situationer lyckas jag hitta något typ av lugn.

Du är inte nervös?
– Det brukar kännas som om det brinner innanför bröstbenet. Men jag kan hitta energi i det.

Spelar det någon roll att du är nummer fyra bland fyra syskon?
– I min vardag i skolan och med kompisar känner jag mig ansvarstagande och tar gärna en ledarroll, så på det sättet kanske jag snarare skulle kunna vara en storasyster. Men hemma är jag verkligen yngst. Min familj driver med mig. De kallar det ”kärleksfull kamratpsykning”. Haha.

Du har berättat om ett slags visshet, att du liksom alltid har vetat att du ska hålla på med det här, på något sätt, i någon form.
– När jag var yngre var det självklart att jag skulle bli ”sjungerska”, som jag kallade det. Jag tyckte att jag redan var det. Men i takt med att jag har blivit äldre så har jag väl förstått att det inte är självklart. Jag känner mig ganska realistisk inför min dröm. Jag förstår vilka svårigheter och vilket hårt arbete jag står inför. Men drömmen har alltid funnits där.

Vad vill du se tillbaka på när du är sjuttio och lägger av?
– Ah, den där världsturnén 2015 som var så fantastisk, hur vi bilade i Kalifornien mellan gigen, hur vi fick ett så varmt mottagande ... Att få ha blivit något riktigt stort! Ska man vara lite mer realistiskt så hoppas jag på en schyst och lång karriär som artist och låtskrivare, att jag kan få människor att då och då bli berörda. Det känns lite mer ... möjligt. På något sätt.

Och så ska du vinna Melodifestivalen nu då. Slå Jöback och Darin och alla de andra.
– Haha, det säger du. Tack. Jag ska mest försöka att njuta av mina tre minuter.

Där under det instrumentala partiet när du står och ler och blundar med armarna höjda – var befinner du dig då?
– I mig själv liksom. Det gäller att bara, bara njuta, att suga in allting jag får från publiken, bara försöka stå där på mina egna ben och vara självständig. Det är lite läskigt att sträcka ut armarna och blunda, men det är det jag måste våga.