Ganska strålande konsert

Rosanne Cash kommer till Malmö, och något märkligt inträffar. Hon spelar mängder av gamla låtar, eftersom hennes senaste album "The List" är fyllt av dem, men upplevelsen av att höra en oldie kommer när hon letar sig fram i sin egen sångkatalog och spelar 80-talsprylar som "Seven Year Ache" och "I Don't Know Why You Don't Want Me".

Det säger en del om kvalitéerna i hennes egna låtar; de står sig väl jämte standards från Howard Harlans och Don Gibsons pennor. Men det viskar också om hur svårt det är att göra evergreens till sina egna, att ge dem en röst som upplevs som en förstahandskälla och inte ett eko.

Rosanne Cash och hennes make John Leventhal, en slipad gitarrist och diskret partner, gör ett ganska strålande jobb med en show som pedagogiskt presenterar den countryskatt som Johnny Cash likt en tidig Nick Hornby gjorde en lista av och gav till sin dotter. Men mest övertygade dottern när hon gjorde nämnda låtar eller några av sina mer mogna kompositioner: "The World Unseen" och "Black Cadillac" inte minst, bägge från 2006. I den senare sjunger hon om hur "it's a lonely world/I guess it always was" och lyckas därmed göra en universell sanning till en personlig insikt; just så har bra country alltid funkat.

"Seven Year Ache" introducerar hon med att säga att ifall hennes dotter får en dotter, och om denna får en lista med "essential songs" från sin mamma – och hon inkluderar en låt av sin mamma – då kanske den här är med.

Ja, varför inte.

Rosanne Cashs tolkningar av den amerikanska folkmusikkatalogen pendlar mellan det inkännande och det visserligen prydliga men inte överdrivet smittande. I "Long Black Veil" framför hon den dramatiska berättelsen väldigt rakt, likt ett skillingtryck; det finns inget i framförandet eller arret som stör berättelsen. Vördnadsfullt och sympatiskt och korrekt, ja. Men också lite tråkigt. På liknande vis saknar jag sorgkanten i tagningen av "Miss the Mississippi and You"; den är bluesig och delikat, men det temparement och den laddade ton som utmärker ett nummer som "Burn Down This Town" – där hon tänjer och fullständigt briljerar som i blåtonernas konst - finns inte alls där.