Frankrike skakas av elchocks-tv

Paris. – Låt mig gå härifrån! Jag har ont i hjärtat, jag vill inte vara kvar!

Mannen vrider sig av smärta i den elektriska stolen. I den andra änden av tevestudion står en vanlig fransman som hade svarat på en annons: ett produktionsbolag som sökte kandidater till en pilot för ett nytt koncept av teveshow.

Publiken vrålar av upphetsning, påhejad av produktionsbolagets anställda. De som tvekar att ge allt kraftigare stötar får stränga order av den kvinnliga programledaren:

– Fortsätt! Du har inte rätt att inte ge honom chans att vinna!

Sakta men säkert ökar den inbjudne elchockernas styrka: 80 volt, 100 volt ... och ända upp till dödliga 460 volt. Flera fortsätter efter att mannen i den elektriska stolen har svimmat.

Imorgon kväll sänder fransk teve dokumentären kring det morbida experimentet. Dödsspelet är livligt omdebatterad och har hamnat på flera tidningar och magasins förstasidor.

Efter att ha arbetat på en dokumentär om den franska motståndsrörelsen under nazistockupationen fick producenten Christophe Nick idén: att göra om amerikanen Stanley Milgrams klassiska experiment från 1960. Det handlar om att utsätta en ovetande grupp vanliga människor för doser av grupptryck och auktoritet för att se hur långt de kan drivas.

Ingen av deltagarna visste att mannen i den elektriska stolen är en skådespelare och att elchockerna är fejkade.

Resultat: 65 av 80 deltagare delade ut den dödliga dosen på 460 volt. Andra nöjde sig med lägre tortyrnivå. Ingen i publiken protesterade.

– Jag jobbar som tunnelbaneförare. Då lär man sig att följa ett protokoll. Jag antog att han borde grilla rätt ordentligt där inne, men det var inte mitt problem, sa 52-åriga Patrick efteråt.

Samtliga kandidater fick psykisk hjälp när de insåg vad de var kapabla till.

Tre kandidater totalvägrade och lämnade studion. Bland dem Julien, presenterad som 27-årig arbetslös man.

– Jag vet inget om elektricitet men det hela var äckligt. Det är svårt att säga nej. Men när jag äntligen hade fattat mitt beslut så var jag lättad. Jag mådde bra. Publiken kunde gorma så mycket den ville, det struntade jag i, sa Julien.