I medelklassens eget Disneyland

Om vi bortser från Berlusconi finns det finns en vedertagen bild av Italien som något ”äkta”. Ett land fyllt av fårade gummor som plockar bönor på bakgården, av gubbar som sitter och gestikulerar på bänkar, av ett helt folk som lever det värdiga, goda livet.

Det är den bilden ”Drömmen om Italien” vill åt – fyrans serie där fem par tävlar om att få driva ett pensionat i en by i Marche-distriktet på Italiens östkust. I introt är det vinglas i motljus och tomater som ligger och gonar i det fria. Solen sköljer över sluttningarna. Som vintermarinerad nordbo är det är strängt taget omöjligt att inte vilja befinna sig precis just där, och TV4 har onekligen valt exakt rätt tidpunkt för den här resan in i medelklassens eget Disneyland, nu när ”Solens mat” dessutom är slut för säsongen.

En viktig skillnad finns dock: ”Solens mat” lever, precis som kocken Rick Steins medelhavsprogram eller brittiska ”Ett nytt liv på landet” som Kanal 9 just börjat visa, högt på den lätt romantiserande civilisationskritik som göms i reportagen. Se här – fisken kommer direkt från havet och inte nån deppig frysdisk! Gamla farmor har aldrig varit utanför byn men är mycket lyckligare än vi sönderstressade urbanister!

”Drömmen om Italien” är däremot i grunden en dokusåpa (om än i magnifik miljö) och formatets numera grundligt genomtröskade komponenter är åtminstone jag ganska trött på vid det här laget: gråtandet, kriserna, omfamningarna, det regisserade skitpratet.

Hade det inte varit intressantare att starta serien där den i sin nuvarande klippning tar slut, alltså när verksamheten faktiskt drar igång? Kan svenskar sälja Italien till italienare?

Jag tänker på gången då jag var några dagar hos en vän som tillbringar minst en sommarmånad i just Marche, och i synnerhet morgonen då jag följde med henne på den dagliga inköpsrundan och med rosabränt anlete stod och lyssnade medan hon på hemtam italienska småpratade med bagaren och grönsakshandlaren.

Inne hos slaktaren bytte vi ett par snabba ord på svenska vilket fick till följd att slaktaren önskade oss ”Auf Wiedersehen” när vi var på väg ut ur affären.

Vi bar hem kalvköttet och de rosaskimrande borlotti­bönorna under den tunga tystnad som endast brustna illusioner kan skapa. ”Drömmen om Tyskland” vore onekligen en mer udda programidé, men en som nog inte skulle locka en enda deltagare.