Maria Zennström debuterade 2001 med ”Katarinas sovjetiska upplevelser”, en filmisk berättelse om vardagens komplexa rikedom i en ung rysk-svensk kvinnas liv. Zennström vände sig utåt, mot omvärlden, mot kamraterna på filmskolan, mot passagerarna på trådbussar och metrostationer tills hon fick till och med smutsen och fulheten att lysa. Hur bar hon sig åt? Prosan var enkel, närvaron total.

Skulle det gå att upprepa? Som ofta när en författare debuterat med något som i sitt slag närmast är fulländat kan man bli orolig. Men jag konstaterar lugnad att Maria Zennströms ”Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek?” innehåller samma litterära kvaliteter som sin föregångare med ett till synes tyngdlöst och naket språk. Och ändå är den nya boken totalt annorlunda, mörkare och betydligt smärtsammare.

Här riktar Zennström blicken inåt, bokstavligt in mot den kvinnliga kroppen, mot dess innersta och tomma hålrum, livmodern. Berättelsen cirklar kring både hålrum i själen och i kroppen, kring ett begär efter barn som blir existentiellt och kommer att styra hela tillvaron. Berättarens liv kretsar kring ensamhet och brist, sömnlöshet och rastlöshet och skriver in sig i ett allt trängre och mer klaustrofobiskt rum.

Den fysiska bostaden går heller knappt att ta sig in i, belamrad som den är av kartonger, böcker, tavlor, pappershögar. I välfärdssamhället Sverige vantrivs kvinnan, som lever som i en exil från den omslutande, inkluderande moderskroppen, det Sovjet som skimrade så i hennes tid på filmskolan. Den egna modern lever åldrad, också hon i ständig exil, fjärran.­ Den kvinnliga berättaren bär sin kropp från gynmottagning till gynmottagning med allt fler grusade förhoppningar. I inledningen läser hon Mare Kandres ”Bebådelsen”. Men någon graviditet kommer henne inte till del, varken genom provrörsbefruktning eller sexuella kontakter. Hon har hunnit bli 44 år och har inte längre en ung kvinnas fertilitet.

En berättelse om den biologiska klockans obönhörliga tickande således? Det kan verka så inledningsvis, men utan övergångar börjar en helt annan ännu mörkare berättelse ta form. Någonting har hänt som gör att kvinnan har skurit av förbindelsen med det inre barn hon en gång var, och därför mycket länge inte önskat att sätta ett nytt barn till världen. En svältföddhet som blev utnyttjad. Samtalen på Hopp – riksorganisationen mot sexuella övergrepp – hjälper henne att förstå samband. Uppskjutandet, rädslan och oförmågan att bilda familj kan vara sviter av något som hänt tidigt.

Maria Zennströms berättelse kan tyckas ligga nära vågen av självbiografiskt skrivande hos exempelvis Norén eller Knausgård, men har ingenting av det osovrat framvällande som kan finnas i genren, utan präglas mer av ett tankfullt, omsorgsfullt minnesarbete. Den precisa detaljen väljs alltid ut. Texten cirklar kring kropp och moderskap, brist och fullhet genom en filmares blick på upplevt och gestaltat liv. Det är skälvande smärtsamt och vackert.

Eva Ström

författare