Mest kränkt vinner?

Är det säkert för svenskar att resa till Turkiet, undrade programledaren Belinda Olsson i torsdagens Debatt på SVT som diskuterade ”Turkietkrisen”. Frågan riktades till den turkiska ambassadören i Sverige. Underförstått: kan svenskar fortsätta turista i Turkiet – äta lammkebab, dricka äppelte och pruta på skinnjackor?

Ambassadören Zergün Korutürk svarade att hennes land är vänligt men att turkarna är djupt besvikna på Sverige. Och så fortsatte det. I studion fanns inga ättlingar till de kristna folkgrupper (armenier, pontiska greker och assyrier, syrianer och kaldéer) som var offer i folkmordet 1915. Däremot socialdemokratiska turkar som var kritiska till att deras parti röstat för motionen. Mustafa Atik, från Turkiska s-föreningen, kände sig kränkt.

Det har varit minst sagt surrealistiskt att följa nyhetsrapporteringen den senaste veckan. I artikel efter artikel har turkar vittnat om att de är chockade över den svenska riksdagens beslut att erkänna folkmordet 1915. Deras kränkthet har dominerat mediebilden. Det är som att Tyskland skulle ha förnekat Förintelsen och journalister skulle fokusera på tyskarnas känslor.

En förklaring till detta är förmodligen att kunskaperna om nittonhundratalets första folkmord är skrämmande små. Vissa känner kanske till att Hitler i ett tal 1939 refererade till folkmordet och retoriskt frågade vilka som mindes armenierna. Men de allra flesta svenskar kan förmodligen inte koppla folkmordet till några bilder. Det har blivit en historisk abstraktion.

Därför kan det också vara svårt att förstå den obehagliga tonen när den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan hotat med att deportera de tusentals armenier som befinner sig olagligt i Turkiet. Det är ett osmakligt, historielöst uttalande att peka ut vissa folkgrupper som oönskade i landet.

Under folkmordet sändes armenier ut i dödsmarscher. Och till skillnad från vad Turkiet påstår så är de flesta forskare överens om att det var ett folkmord. ”Folk utrotades på gatorna. Männen togs ut på ängarna och arkebuserades. Övriga fördes i kolonner mot öknen och blev lovligt byte för rövare och banditer”, konstaterar den svenske folkrättsprofessorn Ove Bring.

Men även detta är en abstraktion för många – man känner inte till vittnesmålen, har inte sett arkivbilderna, man kan inte måla en bild av detta i huvudet. Ättlingarna till de överlevande överskuggas av en högljudd turkisk stat där det är straffbart att nämna folkmordet eftersom detta påstås kränka (där har vi ordet igen) turkiskheten.

Jag är själv inte säker på att riksdagsbeslutet är det mest effektiva sättet att påverka det bångstyriga Turkiet. Men den efterföljande debatten visar på en akut historielöshet. Vad lär till exempel svenska skolor ut om folkmordet 1915? Och berättar man om den starka kopplingen till Sverige, där stora grupper av armenier och assyrier, syrianer, kaldéer bor sedan decennier?

I Södertälje bor till exempel en överlevare, assyrier-syrianen Feride Rhawi, som är hundra år gammal. Hon var fem år när hennes mor mördades i folkmordet. Vad känner hennes sju barn, trettionio barnbarn och åttiosex barnbarns barn nu när det tävlas i vem som är mest kränkt?

Rakel Chukri

Sydsvenskans kulturchef