Triumftåget fortsätter

Barockens musikaliska triumftåg fortsätter på Köpenhamnsoperan. Den här gången samarbetar man med Welsh National Opera och English National Opera. Det blir billigare så. Synergieffekter kallas det.

Händels sena oratorium ”Jephtha” har visserligen en dramatisk prägel men är ju egentligen ingen opera. Däremot innehåller den spelbara situationer. Regissören Katie Mitchell har bearbetat dem som finns. Man kan väl buga lätt för uppsättningen som allmän regi- och scenografiprestation. Ljusdesignen är delikat och den distanserade tonen i konceptet känns ju på gott och ont helt tidstypisk. Inte för barocken men för den ironiska samtiden. Skada blott att visualiseringen skulle kunna vara utbytbar. Dessa halvgamla kavajkostymer och bedagade klänningar skulle passa lika bra eller illa i ”Aida”, ”Regementets dotter”, ”Macbeth” eller ”Gustaf Wasa” eller något annat stycke där man drar i strid. I ”Jephtha” förses, trendigt nog, även lottakåren med beväpning inför striderna mot ammoniterna, som man kan läsa om i Domarboken. Gevären hämtas ur mobiliseringsförrådet på kompaniexpeditionen i det skamfilade stabs- och hövdingapalatset.

Ur det trots allt alltför oratoriemässiga lösgör sig emellertid i avgörande ögonblick en skarp skildring av rollfigurernas reaktioner, med psykologisk observans. Grundkonflikten handlar ju om att den furstlige fältherren Jephtha lovar Jehova att offra den första han träffar vid återkomsten, ifall han förunnas seger i de förestående krigshandlingarna. Det blir dottern Iphis som drabbas av Jephthas bindande löfte. När offret skall förrättas ser man en krets människor vid en yttersta psykisk gräns: offret tappar fotfästet på väg mot döden – är hon drogad eller bara omtöcknad av situationen, den offerdöd hon ”frivilligt” har gått med på?

Hennes hetlevrade mor, som reagerat med profetisk och desperat klarsyn inför kriget, bryter samman i förnyade vredesyttringar, Iphis trolovade Hamor visar temperamentsfulla tecken på uppgivenhet – han käresta skall ju ryckas ifrån honom, och han från henne, vilket, med en kliché, är ett öde som tycks värre än döden. Den olycklige men ståndaktige Jephtha rids av den mara han själv grenslat, han tyglar bara bristfälligt sin förtvivlan. De häftiga utbrotten läggs på musikens affekter och effekten är både grym och gripande. Denna scen mot slutet av stycket, operans mest förtätade, bärs också av sångare som förmår gestalta: rutinerade Paul Agnew i titelrollen med enastående böjlig och rörlig röst, den hektiskt agerande Hanne Fischer som modern och makan Storgé, Eir Inderhaug som det oskuldsfulla offret och countertenoren Andrew Radley gestaltande Hamors ynglingakänslor.

Men historien får i den här 1700- och 1900-talsversionen en både mildare och mer problematisk avrundning. Offerceremonin avbryts av en ängel, som på beställning, och livet går – dock bara med ett nödrop -- vidare i Jephthas numera byråkratiska kansli, där pr-männen ser till att reklamfotografen får lämpliga motiv att plåta. Den klichén trodde man hade exploaterats sceniskt för sista gången.

Köpenhamn bidrar i koproduktionen med föreställningens odiskutabla trumfkort, barockorkestern Concerto Copenhagen och dess ledare Lars Ulrik Mortensen. De skall leverera ett av Händels mogna och framåtpekande, karaktärsfulla och melodiskt rika partitur, där dramatiken verkligen släpps loss i konstfulla arior och ståtliga körsatser. Och som de levererar! Glans och variation i klangen, kontraster i dynamiken och vitalitet i varje accent. Det här är en mångfacetterad föreställning såtillvida att man kan avnjuta den till fullo även med slutna ögon.