Medborgare utan gränser

När människor man betraktat som ens vänner sänker blicken för att slippa hälsa är det antagligen dags att göra precis tvärtom: sträcka på sig, läsa tecknen i skyn och ge sig iväg.

David Fridlund, hans musicerande fru Sara Culler och deras jamande katt Beppe – känd från bandets logga – lämnade Malmö till förmån för Austin, ett mecka för musiker och hemort för den prestigefyllda festivalen South by Southwest (SXSW).

– Vi var här och spelade 2007. David & The Citizens hade bokats men hade precis lagt av, så Sara och jag åkte hit ensamma och genomförde de bokade gigen. Att det blev Austin nu beror delvis på att Sara har släktingar här – hon är född i Dallas – och dels på att Austin är så fantastiskt, så annorlunda.

Vad är annorlunda?

– Allt. Här är fuktigt och varmt. Alla kör stora bilar. Men framför allt så är människorna i Austin stolta över att bo i en stad som lockar till sig kreativa människor. Det bemötande man får som musiker skiljer sig helt från Sverige, där möts man alltid med ”jaja, musiker, men vad jobbar du med?”.

– Gemene man går och kollar band de inte vet något om, det där är en del av folks vardag. Överallt stöter jag på människor som jobbar med kreativa saker. I min yogaklass träffar jag Roky Ericksons son och Willie Nelsons brorson, och så är där en kille som jobbar med mikrofoner.

Spelar du med någon i Austin?

– Nej. Ärligt talat har jag inte börjat spela överhuvudtaget. Jag får ta det i tur och ordning, det tar tid att etablera livet här. Jag vet inte om det var modigt eller dumt att flytta hit mitt i finanskrisen, men vi var tvungna att göra det. Jag var inne i den värsta depressionen på åratal.

Nya albumet består av låtar som David Fridlund skrivit under en nästan fem år lång period, med start våren 2004. De handlar om svek, om motsättningar och om tristess, men också om att inte låta sig förbittras utan att fortsätta tro på drömmen.

Men nästan allihop – också kärlekssångerna till hustrun, som sjunger med i refrängerna – tycks vara tecknade mot en fond som säger: uppbrott.

– Det var en ohållbar situation, att bo kvar i Malmö. Det blev så mycket fula spel, folk som inte hejade på stan. Rent kreativt blev jag kvävd. Det kändes förgiftat, jag var tvungen att göra något drastiskt.

– Många låtar handlar om banduppbrottet. Men de baseras samtidigt på en känsla jag alltid haft, en längtan efter något nytt, en strävan framåt. Det är lite som att jaga moln: man vet att molnen inte går att fånga, men man vill springa efter dem i alla fall.

Denna rastlösa jakt, denna tro på något annat och bättre, har ett värde i sig. ”It’s not the kil l / i t’s the thrill of the chase”, som det heter på ett annat språk. Att kunna ge ord åt drömmen, eller för den delen åt ångesten, är att bli herre över situationen.

– Att uttrycka mig är mitt sätt att hålla koll på mina tankar, jag måste göra det. Antagligen är det både en välsignelse och en förbannelse. Sen är det en skön bonusgrej att det kan bli till låtar, jag är lyckligt lottad som kan göra musik av det.

Hur har uppbrottet påverkat dig rent musikaliskt?

– De sista åren med The Citizens skrev jag låtar för ett visst sammanhang, jag planerade för ett band. De här låtarna har jag skrivit helt för mig själv, det är stor skillnad. Sedan gör ju flytten till Austin att jag måste se över mitt sätt att jobba. Jag tvingas hitta nya lösningar – det är nyttigt för en låtskrivare.

Har du skrivit nya låtar i Austin?

– Knappt alls. Det har varit så knapert ... jag har ingen utrustning så att jag kan spela in dem, utan jag får spela dem tills de fastnar i huvudet. Men jag lär mig säkert något av det, att inte kunna spela in första fragment utan tvingas jobba med idéerna i huvudet.