Man kikar ut genom kupéfönstret, in i tågsetet på spåret intill, och kan inte avgöra om det är det egna eller det andra tåget som har börjat rulla.

Så är det att åldras. Det blir allt svårare att avgöra om det är du själv eller världen som blivit dummare. Det kan ju vara en kombination också.

Hur som helst, ju längre man umgås med världen ju mer främmande blir den. Det är grånandets paradox.

Ulf Lundell fyllde 60 i höstas och i hans nya bok är det sent mellan orden.

Det mesta har redan hänt. Men inte ens det är något nytt. Redan när Lundell var mycket ung hade det mesta hänt. I hans författarskap är ”nu” bara ett Hallsberg, ett ställe där man byter tåg, från ”då” till ”snart”. Lundells grundläggande livshållning har alltid varit futuristisk nostalgi; snart ska allt bli annorlunda det vill säga lika vilt och galet och äkta som det en gång var.

Den drygt 300-sidiga volym dagboksanteckningar med ojämn högermarginal han nu ger ut är därför på ett lustigt sätt, trots alla tidsmarkörer, liksom utskriven ur tiden.

Här finns förvisso några dystra rader om åldrandets mer trista sidor: ”allt är läst/allt är hört/allt är sett” och ”man blir tjock/och dör i cancer”. Men med Ulf Lundell själv tycks egentligen inte så mycket ha hänt sedan han skrev den långa diktsviten ”Modus Vivendi, Molngrabb” för snart fyrtio år sedan. Han bor fortfarande på en gård på landet och hatälskar Stockholm. Skillnaden är att han nu har kommit ut som bildåre.

Också Sverige är sig likt, vilket är konstigare med tanke på hur mycket det förändrats, till skillnad från Lundell har det till exempel på många sätt blivit fattigare. Men det är fortfarande för mycket tandkrämsreklam i det här landet.

Kontinuiteten i konstnärskapet tvingar fram slutsatsen att Lundell alltid varit en gammal man. Nu är han till sist på väg att hinna ikapp sin ålder och sitt främlingskap. Det klär honom. ”En öppen vinter” är en oväntat sympatisk och fin bok. Löpsedelsparanoian är nästan helt frånvarande. Grundtonen är försonlig.

Alla pratar visserligen storskit numera, men det skiter Lundell i, för det mesta. Han kan dock inte låta bli att planera onda anslag mot Kivik Art Center, men skiter i det också.

Han skriver ljust och milt om sitt förhållande med en ung kvinna, även när det tar slut.

Tack vare det växande avståndet till det förlorade paradiset har Lundells reaktionära reflexer numera fått något nästan radikalt och rebelliskt över sig. Som när han tjurigt försvarar sitt bruk av skrivmaskiner och beskriver ljudet av ett kraftfullt anslag med pekfingrarna som en frihetsfanfar: ”det är liksom ljudet/av laxar/som hoppar uppför en älv som inte/reglerats”.

Den hos Ulf Lundell alltid närvarande naturromantiken står här i full blom. Flera av texterna söker sig tillbaka till Lundells uppväxt i Saltsjö-Boo, som i minnets ljus blivit en vildmark där Huckleberry Finn smyger längs stränderna med en ABU-spinnare som enda sällskap.

Med klorex och socker kunde man slå världen med häpnad. Snön föll doftande över kälkbacken. Ett fjärdedels paket tresmak var en stor bit. Det var en magisk värld. Ulf Lundell manar fram den. Tillsammans med fågelporträtten är barndomsnostalgin det bästa i en av bardens bättre böcker.

En cd med elva nya akustiska sånger följer med på köpet.

Per Svensson

medarbetare på kulturredaktionen