Chans på konsten

Det är tyst i riksdagshuset. Den här måndagskvällen är vi bara två personer som tar oss igenom den flygplatslika säkerhetskontrollen vid allmänhetens entré för att gå den guidade visningen av riksdagens konstsamlingar.

Sedan några år tillbaka har inköpen upphört. Det finns inte längre plats för mer konst.

I det ståtliga trapphuset bligar forna landsfäder på oss från höga stensocklar. Stränga, barbröstade byster i svart granit. Bysterna var gåvor från statsministrarnas respektive partier.

Traditionen bröts 1969. Tage Erlander efterträddes av Olof Palme som fick heta ”du” istället för ”ers excellens”. Makten bytte språk och det blev inga fler överdimensionerade maktmanifestationer huggna i sten.

Idag flinar vi åt tanken på Fredrik Reinfeldt avbildad i samma stil.

– Omöjligt, understryker vår guide, Ylva da Silva.

Linda Fagerström är kritiker och konsthistoriker vid Lunds universitet och har bland annat forskat om offentlig konst ur ett genusperspektiv. Makten har alltid lockats av konsten, berättar hon, och tittar man bara några hundra år tillbaka i tiden var de två ett närmast oskiljaktigt par.

– Förr var det bara mäktiga människor som hade råd att hålla sig med konst. Alla kända konstnärer, Michelangelo, Leonardo da Vinci, vilken välkänd konstnär du vill, arbetade inte som fria konstnärer. Det var beställningar hela tiden. Och de som hade råd var kyrkan, kungamakten och i viss mån adeln.

En framväxande borgarklass, det vill säga nya konstköpare, och en romantisk föreställningsvärld som fick allt starkare fotfäste blev några sekler senare förutsättningarna för en brytpunkt. Konstnären började betraktas som konstnär; det ensamma, självständiga geniet, som samtidigt började få råd att föra sig som en maktens motvikt.

– Både i Sverige och internationellt understryks det numera att konsten inte ska gå i maktens ledband. Annars betraktas man som köpt och förlorar trovärdighet, säger Linda Fagerström.

Non serviam, alltså. Jag tjänar ingen, ett klassiskt konstnärsmantra. Men hur frostig är egentligen relationen mellan konsten och makten idag?

Riktigt fullt i riksdagen är det förresten inte. Traditionen med att avbilda svenska statsministrar återinfördes nämligen på 1990-talet. I sammanlagt tre mandatperioder skulle man klamra sig fast vid posten för få äran att få huvudet på en stensockel.

Sedan 1993 står därför en smidig och personlig bronsbyst föreställande Olof Palme placerad i samma trapphus som hans företrädare. Numera är det riksdagen, och inte partierna, som bekostar de så kallade minnesmärkena.

För två år sedan reviderades reglerna, och genom att sätta gränsen till tio år kunde riksdagens konstrådgivare planera för en ny byst. Tidigare i vinter blev det klart att skulptören Kajsa Mattas får till den 31 december på sig att avbilda den förre statsministern Göran Persson.

– Du frågar vilka signaler vi vill sända ut. Det är inga signaler som vill sändas ut, utan det här är ett sätt att hedra dem som varit statsministrar, säger riksdagsdirektören Anders Forsberg.

Men Linda Fagerström är kritisk.

– Jag blev väldigt förvånad när jag fick höra det. Att man inte reflekterat över att det här är en feodal och antidemokratisk genre som använts för att idealisera kungar och frisera historien.

I Mälaren lossnar isen. Under bron som leder från Gamla stan till Helgeandsholmen och riksdagshuset far isflaken fram i Norrströms strida vatten. Drygt sextio mil därifrån, i Ystad, sitter författaren och poeten Jacques Werup och känner sig förolämpad.

Kom loss nu! Ungefär den reaktionen möttes han av när han tillsammans med andra poeter högljutt tackade nej till att på uppdrag av Liljevalchs konsthall skriva kärleksdikter med anledning av kronprinsessan Victorias bröllop i sommar.

– Många reagerar som om vi vore reliker från sjuttiotalet, säger Jacques Werup.

Nu valde Liljevalchs att lägga ned diktprojektet på grund av protesterna från de inbjudna författarna. Non serviam, minsann.

Men Jacques Werup menar att den hållningen har blivit gammalmodig.

– Nu är man en surpuppa för att man inte ställer upp. Det här är en tid för folk som är lätta att smickra. Det är också en tid då det är väldigt fint att vara i de stora salarna. Jag ser på kollegor från förr som sitter uppklädda under kristallkronorna i fina sammanhang. Det är en otäck tid.

Han fortsätter:

– Jag blir lika rädd för maktens yttringar var de än visar sig. De står i kontrast till konstnärens ambition.

Konstnärens uppgift är att ”genomlysa” och ”visa hur medaljerna sitter utanpå”, säger Jacques Werup. Att inte ”svassa” för makten.

Som artisten Wille Crafoord gjorde när han för fyra år sedan offentligt valde att stödja Fredrik Reinfeldt och Moderaternas valkampanj?

Wille Crafoord säger så här om föreställningen om konstnärens kritiska funktion i samhället.

– En konstnärs uppgift må vara att göra konst, men en konstnärs uppgift är också att försörja sig.

Och nu är det valår igen. Men Wille Crafoord ser inte ett deltagande i en partipolitisk kampanj som att slänga den konstnärliga integriteten överbord. Hans öppna ställningstagande var inte att svassa för en blivande statsminister, utan ett sätt kritisera det som han upplever som ett åsiktsförtryck inom kultursektorn.

– Droppen var när ett popband i direktsänd tv i samband med en Grammisgala sa att alla som röstar på Moderaterna borde skjutas, varpå hela Globen jublade. Som om det vore en skön grej. De som jobbar med kultur och inte är vänster vågar inte berätta att de inte är det med rädsla för att bli mobbade och förlora bokningar. Men jag kan trösta dem som sitter där ute och är rädda för att prata om politik att det inte blev så illa som jag trodde, säger Wille Crafoord.

Någonstans här går det att dra en gräns mellan att å ena sidan gå i maktens ledband, och å andra sidan driva opinion och bidra till en demokratisk diskussion.

– Att ha politiska sympatier är inte att tillhöra ett lag som man måste vara lojal mot. Det tänker i alla fall inte jag vara, säger Wille Crafoord och berättar att han inte har bestämt sig om han ska delta i årets valrörelse.

Wille Crafoord är den enda av de artister som kontaktats inför den här artikeln som har ställt upp på en intervju. Men han är inte ensam om att engagera sig partipolitiskt. Henrik Schyffert har medverkat på Socialdemokraternas partikongress, och Marit Bergman sjöng förra sommaren under Almedalsveckan ”I will always be your soldier” för Mona Sahlin. Det blir allt mindre tabu att som artist ställa upp i liknande sammanhang.

Sveriges två största partier bekräftar att de märker en ökad benägenhet att öppet visa sitt stöd.

– Under de senaste tio åren har det blivit mer legitimt, inte bara för artister utan också för författare och andra, att uttrycka sig politiskt igen. Det tycker jag är bra. Samhällsdebatten ska inte bara bestå av politiker som pratar politik, den ska bestå av alla delar av samhället, säger Pär Henriksson, Moderaternas kommunikationschef.

Karin Pettersson, kommunikationschef för Socialdemokraterna:

– Den samlade bilden jag har efter att ha hört bland mina kollegor är att det är fler nu som hör av sig och säger att de är intresserade av att ställa upp, både för oss som parti och för det rödgröna samarbetet. Jag tror det hänger ihop med att vi är i opposition, och en känsla av att det här är ett ödesval.

Vad kan en artist tillföra en politisk kampanj som en politiker inte klarar av?

– Det är klart att man i ett konstnärligt uttryck kan jobba med känslor på ett annat sätt än i en traditionell politisk kommunikation. Det är inget nytt för den här valrörelsen, säger Karin Pettersson.

Det var Göran Persson själv som utsåg Kajsa Mattas till att göra bysten av honom. Båda har blivit tillfrågade att medverka i reportaget för att dela med sig av sin syn på konstens relation till makten. Båda har avböjt. Var i riksdagen bysten av Göran Persson ska placeras är inte bestämt, men enligt riksdagsdirektören lär den göra sällskap med de andra statsministrarna under de romerska valven i entrén.

Konstnären Kjell Strandqvist, professor emeritus och riksdagens konstnärlige rådgivare, var den som föreslog bland annat Kajsa Mattas för Göran Persson. Han kan inte se att uppdraget skulle krocka med konstnärens integritet.

– Göran Persson är demokratiskt vald, och det är riksdagen som gör beställningen. Det där förstår jag mig inte på.

Har inte konsten en uppgift att förhålla sig kritisk gentemot makthavare?

– Konsten har ingen uppgift gentemot makthavare, den har ingen uppgift gentemot någon. Den har en uppgift att hålla på sin integritet. Den personliga integriteten är den enda allt överskuggande uppgiften enligt mig.

Enligt Linda Fagerström kommer makten alltid att fascineras av konsten. Men tvärt­emot Jacques Werup tror hon inte att den kritiska hållningen håller på att försvagas.

– Konstnär är ett yrke som alla andra. Men friheten är viktig. Konstnären ska vara lojal endast mot konsten, ungefär som läkare sätter männi­skors liv i första rummet, oavsett omständigheterna. För att i andras ögon framstå som trovärdig och seriös måste man hålla sig oberoende.

Vad är det makten fascineras av i konsten?

– Konsten står för något evigt, något bokstavligt talat hugget i sten. Att använda sig av konst är att ha pretentioner på evigheten.