Ensam jakt på äkta vara

Per Hagman-intervjuer görs alltid på krogen, det är reglerat. Det står på sidan 14 i Journalistavtalet under paragrafen "Former för arbetet":

"Intervjuer får genomföras var som helst, med undantag för de tillfällen då författaren Per Hagman är intervjuobjekt; hans rykte som internationell playboy, som för övrigt inte riktigt stämmer, gör att alla samtal med honom som inte förs i den miljön riskerar att uppfattas som fejk."

Mina ambitioner att bryta mot reglerna denna dag spricker direkt. Per Hagman har nämligen gjort research inför sitt besök i Malmö.

- Bullen, säger han. Jag vill se hur det är på Bullen.

Krogen som egentligen heter Två Krögare är ett av Malmös mest perhagmanska hak. Här serveras enkel och god mat som man blir mätt på. Här finns ovanliga tapeter och inga som helst spår av trendiga renoveringar. Här finns stamgäster. Och här finns - förmodligen - utrymme för den som liksom Per Hagman ibland både behöver och gillar att göra ett hederligt dagsverke i disken.

- Dels är det ett sätt att dryga ut kassan, dels är det nödvändigt för mig att göra något med händerna och kroppen ibland. Jag är inte sportig. Jag är inte teknisk. Men jag vet hur man sköter disken på en krog.

Han säger det med större stolthet än något han säger om sitt författarskap. Han tittar över axeln inåt bakåt, där diskarna finns men inte syns. I början av samtalet verkar han mest av allt längta dit. Stressad av offentligheten, återkomsten, efter sex mer eller mindre tysta år.

- Jag har världens ensammaste jobb. Och lever dessutom ensam. När jag bodde på landet i Västergötland kunde det ju gå dagar utan att jag såg en människa.

Numera är Per Hagman bosatt i Nice. Det är också bitvis där som hans roman utspelar sig. Erik och Sophie, huvudpersonerna, är klassiska Hagman-figurer. I mitten av något som ser levande och spännande ut, men vilse, och med en enastående förmåga att välja fel vänner.

Tills de hittar varann.

- Jag är lite ringrostig. Det är svårt för mig att förklara vad boken handlar om i några enkla meningar. Jag är ju inte dummare än att jag kan se att ramen är en kärlekshistoria. Mer än någonsin att den handlar om fler saker, har fler bottnar. Den är ganska existentiell, eller... jag ska inte ta i och använda...

Det får man väl.

- Okej, något slags existentiellt tema har den. Förvuxna barn. En urartad kultur. Sophie kommer från en nyrik galoppmiljö i England. Erik är uppvuxen på Västgötaslätten.

Som du.

- Som jag. De förenas i en sorts... obekvämlighet. Ett utanförskap. Men med en längtan efter en meningsfull tillvaro som är sann. Vilket inte är så lätt när de samtidigt är extremt tydliga produkter av vår tid.

Vad kan du berätta om Västergötland?

- Det första jag tänker på är de jättelika kräftorna i Göta kanal, eftersom insjökräftor är mitt favoritskaldjur alla kategorier. Men lite mer generellt tilltalar det mig att man lever lite bredvid det normala och fina samhället. Olika socialgrupper och folkgrupper sida vid sida. Till skillnad från i Stockholms innerstad med sina kliniskt duktiga värderingar, där icke-européer och verklighetens folk aldrig syns till. Ta bara kulturöverklassen som tävlar om att ta avstånd från Sverigedemokrater och gnäller över att Skåne är fullt av rasister... Sedan går de själva på ett obehagligt vis och röstar på något av våra riksdagspartier, som ju samtliga befinner sig extremt långt från alla idéer om öppna gränser och fri invandring. Så sent som häromdagen träffade jag en barndomsvän som är advokat i Skövde. När han berättar om den vidriga hanteringen av så kallade asylärenden får jag verkligen vatten på min uppgivna kvarn. Oavsett om vi skulle ha Vänsterpartiet eller Moderaterna i egen majoritet, så skulle det ju inte spela någon roll. De senaste femtio åren har Sverige och västvärlden mejslat fram ett skickligt system som stänger ute nittionio procent av alla som knackar på, samtidigt som vi tror oss värna om flyktingar. Kollektivt tycks vi ha bestämt oss för att politik inte längre handlar om människosyn eller moral, utan om att välja vilket sjukförsäkringssystem som ger en hundring mer eller mindre i månaden!

Per Hagman blir medveten om att han har gått i gång. Att han låter som den ensamma och på svenska samtal just nu svältfödda man han är. Han ursäktar sig. Fortsätter.

- Det bästa med mitt kvarter i Nice, det är nog att även en inte särskild välbeställd typ som jag kan få hjälpa människor, det mår jag extremt bra av. Uteliggare och det som vårt samhälle döpt till illegala invandrare är ständigt närvarande i min vardag och det är väldigt nyttigt. I svenska storstäder gör den sociala kulturen det mycket svårare att som privatperson bry sig om medmänniskor. Vilken svensk bar släpper in en full uteliggare liksom? Vi låter omtanke bli postgironummer i stället.

Hur ska du rösta?

- Jag röstar inte. Jag har aldrig röstat. Det må vara barnsligt när till exempel en tonårsrebell på gymnasiet säger att hela systemet är skit, men det är ju ännu mer intellektuellt enfaldigt när den fine samhällskunskapsläraren då svarar "i så fall ska du visa det genom att rösta blankt". Ett lågt valdeltagande är naturligtvis det enda som kan förändra västvärldens urartade och cyniska demokrati. För mig är det en större politisk handling att bjuda en illegal invandrare på pizza eller att skänka några ynkliga hundringar till Amnesty eller Röda korset. Alltfler verkar resonera så. Det är väl därför de politiska partierna knappt har några medlemmar kvar.

Jag har aldrig uppfattat dig som en så här politisk människa när jag har läst dina böcker.

- Men jag har alltid varit noga att aldrig någonsin prata om det här! Dessutom är ju uttalat politiska böcker inte speciellt intressant, varken att skriva eller läsa. Dessutom är det stor risk att bli missuppfattad. Anta att jag säger "jag är nog anarkist". Då tror folk att jag är en stenkastande borgarunge som vill jävlas med poliser, eller att jag är en stenhård nyliberal som vill ha kompromisslös kapitalism. Men det handlar ju om en längtan efter ganska basic kristna värderingar, ansvar gentemot sig själv och andra. Vi har blivit så moraliskt förslappade. Vi säger nej till rasism men jaha liksom? Det är ju ett till intet förpliktigande uttalande för att få höra till en borgerlig värdegemenskap. Vi tycker så himla fina saker hit och dit, men när det kommer till handling sträcker sig engagemanget sällan längre än till att köpa någon rättvisemärkt tomat då och då. Bara för att jag tycker att kvinnor och män är lika mycket värda går jag ju inte runt och kallar mig feminist, det vore ganska löjligt eftersom jag inte gör ett smack när det kommer till handling.

Under en tid gick du under jorden. Ingen mejl, ingen mobil. Varför det? Har det med din känsla för det politiska samtalet att göra?

- Nej, det var nog mest för att jag behövde det. Själsligt och mentalt. Även för att kunna skriva, utan att bli störd. Sms är ju arbetets största fiende. Jag tror att det är väldigt olyckligt för oss med sms. För mig är det nyttigt och harmoniskt att stirra ut genom fönstret eller i taket. Att tänka långa, kanske inte så intelligenta tankegångar, men långa och fria. Att då avbrytas av en meningslös muzak-konversation som man måste svara på för att inte personen på andra sidan ska bli sur... Det är inte bra.

Kommunicerade du alls?

- Jag skrev och tog emot lite pappersbrev. Människor med normalt liv verkade ha ett enormt motstånd mot att skriva brev, så jag fick inte så många. Numera är det mest jag och min mamma som skriver brev till varann.

Vad skriver ni om?

- Det är privat eftersom hon inte vill att jag pratar om henne. Men hon bor i Simrishamn och är faktiskt uppvuxen i Malmö. Min morfar var biografvaktmästare på Spegeln.

Och din pappa?

- Han är i Darfur och bygger flyktingläger och hus åt UNHCR-personal. 72 år och arkitekt. Han är en god förebild för mig och jag är djupt imponerad av honom. Samtidigt kan jag bli galen på honom eftersom han jobbat hela sitt liv i exotiska miljöer men alltid tackat nej till all spännande mat han erbjuds. Jag fattar att det inte håller att riskera magsjuka och är säkrast att hålla sig till en hårdstekt köttbit och pommes hela tiden, men ändå. När han var och hälsade på sina kenyanska svärföräldrar som är massajer vägrade han dricka deras superenergidryck, när de tappar kon på blod och rör ut det i mjölk innan det koaguleras alltså. Jag tycker han borde tagit chansen. Säger jag, som knappt kan få ner inälvsmat.

Mat är centralt i dina berättelser. Din beskrivning av ett fat sjöborrar i boken gjorde mig i princip redo att hoppa på nästa plan till Frankrike.

- Sjöborrar är en fantastisk delikatess! Det är den vackraste sexigaste föda man kan tänka sig. Jag har kollat upp det: det finns 15-20 arter på västkusten. Är någon sort ätlig? Vi har aldrig ätit dem i Sverige, vi bryr oss inte. De kostar väl som ostron ungefär, så lite exklusivare är de väl nu. Men för bara femtio år sedan var det riktig arbetarföda.

Lite som torskens resa i Sverige då.

- Exakt. Något som fiskarna mest åt själva. Du skulle se dem hantera sjöborrarna, de klipper upp dem med sax och doppar en bit baguette i sjöborren.

Per Hagman talar sedan också detaljerat om inälvsspecialiteten tripe à la Niçoise. Men den avskyr han.

***

Per Hagman har gjort grundlig research för "Vänner för livet", det är alldeles uppenbart för den som läser. Miljöerna krockar. Lyxprostitution, brittiska galopptävlingar och Eddie Meduza vävs obönhörligt samman till en helhet.

- Jag har länge velat få in Eddie Meduza i en berättelse, och så kom jag på den här bisarra idén att göra honom till Eriks farbror. Jag är ju uppvuxen med Meduza, det är obligatoriskt på västgötaslätten att kunna honom. Det är en av få klassiskt grabbiga grejer jag kan roas av. När man träffar gamla kompisar går det max tio minuter innan någon drar ett Eddie Meduza-skämt.

Och galoppvärlden då?

- Galopptemat i boken bygger från början på att jag av olika anledningar har hamnat på Royal Ascot och på kapplöpningar i Dubai.

Hur "hamnar" man på Royal Ascot?

- Det var ett uppdrag för en tidning. Plötsligt fick jag något slags profil som galoppkonnässör. Galopp har en speciell glamour.

Och du är fascinerad av glamour?

- Det har alltid sagts det, men de senaste tio åren har jag avskytt det. Glamour var ju kul när det fanns något kontroversiellt i det. Nu när det är självklart med shoppingbloggar och champagne är det gräsligt vulgärt. Det jag gillar är det som inte går att köpa för pengar. Jag växte upp med idén om att James Bond var glamour. "Snobbar som jobbar". Casinon. Vackra kvinnor. Cocktails. En seriefigursversion av glamour.

Vad skriver du om nästa gång?

- Efter varje bok jag har skrivit har jag känt mig helt tom och övertygad om att det är färdigt. Aldrig mer. Men sedan, långsamt, förr eller senare, kommer det så kallade konstnärliga uttrycksbehovet tillbaka. Det kan jag se som en kronisk sjukdom. Men "Vänner för livet" har varit en så stor arbetsinsats för mig. Jag har aldrig varit så produktiv som nu, kan man säga. Jag tog till och med några pauser och skrev ett par noveller som ligger och skräpar. Även om de inte är färdigputsade så har jag en massa idéer, och jag tycker att det är genuint roligt att skriva.