Nu betyder Alf pop

Alf, alias Håkan Åkesson. Foto: Lars Dareberg

- Ordet Alf ser mycket snyggare ut på en badge än Håkan Åkesson, säger artisten som kallar sig Alf.
Man kan fråga sig vad Alf har emot Håkan Åkesson. Man kan svara att det är han som är Håkan Åkesson.
Och innan ni hinner räcka upp handen för att fråga "du, den där Håkan Åkesson, var inte han ledare för popbandet Mutts?" så vill jag bara ha sagt att Håkan Åkesson under några år var ledare för Mutts, popband med Södra Parkgatan, Studion Studion, KB och Lund Records som bas.

Sen tre-fyra år bor han i Stockholm. Kommande albumet har han spelat in i Göteborg med folk från Bad Cash Quartet, Barusta, International Noise Conspiracy och The Soundtrack of Our Lives.
- Leda, rastlöshet och nyfikenhet. Det förde mig till Stockholm. Det sista året i Malmö hade jag mentalt redan flyttat. Jag hade studsat runt på Möllevången så det räckte. Det var livet jag levde som jag flyttade ifrån - lika mycket som stan som sådan, säger han.

I Stockholm har han jobbat på Cutting Room där han mastrat plattor. Hans namn förekommer på en drös svenska skivor från de senaste åren.
- Att flytta upp till huvudstan och sitta och vänta på det stora lyftet kan man göra när man är 20, men inte om man som jag hamnat på andra sidan 30. Jag hade inget jobb när jag flyttade, men kom in på Cutting Room ganska omgående.

Det var lätt att tro att han gett upp sin egen karriär - det har gått nästan åtta år sen Mutts album gavs ut.
- Gett upp ? man kan hålla på med musik av olika anledningar. Resultatet blir därefter. Jag har aldrig varit intresserad av att vara popartist, om det var grejen hade jag lagt av för länge sen. Jag är intresserad av att skriva låtar och att någon ger ut dem.

Numera är låtarna på svenska. Eller, rättare sagt, på sydvästskånska.
- Svenska är vackert och lätt att variera, man kan sjunga som man pratar - det känns piggare. Och plötsligt tävlar man inte längre med sina förebilder.
- Att skriva på svenska är också ett sätt att engagera mig själv, att sporra mig att göra något annorlunda. Att vara annorlunda för annorlundaskapets egen skull kan vilken byfåne som helst, och det är ointressant. Men världen är så mättad av musik, det finns så mycket som folk redan har hört. Återstår då att vara personlig i sitt uttryck - vad nu det är. Det kan sitta i sången, i dialekten, i mitt sätt att vara mig själv, säger han.

Alf har just gett ut sin andra singel, låten "Gröna linjen" som handlar om en t-banetur i Stockholm.
- Den skrevs på tjugo minuter och spelades in på samma lätta sätt. Den ska kännas snabb: man går på ett tåg, åker med i två minuter och kliver sen av. En snapshot. Antingen är låten en drift med alla rödvinsstinna Stockholmsskildringar - epos brukar de heta - eller så är det bara en känsla jag beskriver: man åker nånstans, Stockholm eller New York eller Malmö, och vill äga allting men kan inte. Den beskriver den frustrationen.
- På plattan fyller den sin funktion, men ingen annan är som den, ingen annan är så rakt berättande. Det är en rätt fladdrig skiva, gjord under en rätt fladdrig tid.

Åtskilligt på plattan har han spelat själv, men han har samarbetat nära med Bad Cash Quartets Jonas Lundquist och Karl von Halle, bägge medproducenter.
- De kommer från en helt annan planet, både rent tekniskt och hur de förhåller sig till musik. Jag förstår att det tog nio månader att spela in deras egen platta. Det blev en rätt rejäl kollision mellan oss, vilket nog var skivbolagets avsikt när vi fördes samman. Det fanns friktion och spänning, vilket tvingade mig att bättre fokusera mitt låtskrivande.

Arrangerade kollisioner som denna involverar vanligtvis en äldre rutinerad producent och en ung löftesrik artist. Inte tvärtom.
- I vårt fall var det jag som sa "åk nu hem och sov, så ses vi klockan nio i morgon bitti". Det kändes lite märkligt, skrattar han.