Daniel Sandström läser Per Hagman

"Jag vill ha fartfyllda heta nätter, / spänning och magi. / Jag är här. / Jag är nu. /Jag är fri". Ja, om man ska välja någon schlager som skulle fungera som soundtrack till Per Hagmans "Att komma hem ska vara en schlager" måste det bli "La Dolce Vita", After Darks bidrag till årets melodifestival.

I Hagmans nya, högst självbiografiska bok finns exakt samma blandning av mondänt och postmodernt, samma mix av välartikulerad 20-talsschlager (med stänk av Jules Sylvain) och nutida dansbandsdisco från Skara. Och, inte minst, samma längtan till glitter och glamour efter mörkrets inbrott.

Men för eskapisten Per som berättar "Att komma hem ska vara en schlager" är det ett liv som börjat tappa sin glans. Den sorglöse playboyen och den evige tonåringen har blivit ikappsprungen av ledan och åldern, men kan inte sluta springa för det. Kris, alltså. Sådant kan det som bekant komma bra litteratur ur.
Så är den här boken också ett rejält steg framåt för Hagman, killen från Skövde som blev förälskad i storstaden och anställde sig själv som ett slags litterär copywriter för dess depraverade nattliv. Ända sedan debuten med "Cigarett" från 1991 har han varit en storögd skildrare av metropolernas skugglegendarer och deras jakt på begärets dunkla mål. Resultatet är en rätt ojämn produktion, som visat upp sin sämsta sida när författaren visat sig från sin mest ambitiösa.
Men nu har han hittat ett rätt knepigt ämne - sig själv - som han faktiskt inte bländas av. "Mina vänner brukade säga att jag borde skriva om mig själv för jag var intressantare än någon av mina romanfigurer", heter det på ett ställe i boken. Jag är den förste att hålla med.

Visserligen står det roman på omslaget, men det är alltså att töja på begreppen. Både Hagman själv och hans bok är för undanglidande för att de vanliga etiketterna ska funka, vilket blir tydligt i en passage där han lite i smyg både knyter an till och tar avstånd från flera kända självbiografiska verk i den svenska litteraturen: "Det här är inte en bok, det här vare sig skär eller rispar, det här är ingen varg som lämnar eller söker en flock. Det här är lammungen och det äcklar alla, för det saknar känd politisk färg och socialgruppstillhörighet."
Lammungen Hagman (som egentligen är en kameleont) turnerar runt världen, utan hem, utan mål. Det berättas om klantiga nybörjarflirter med heroin i Tunis, om orgieliknande efterfester på Västgötaslätten med dragartister och dokusåpakändisar, om katastrofartade missförstånd med närapå dödlig utgång i Alexandria.

Allt är lagom depraverat, men också väldigt estetiserat på ett sätt som för tankarna till Evelyn Waughs "En förlorad värld" (naturligtvis dyker det upp en nergången brittisk aristokrat på Kairos barer, man riktigt ser skådisen Anthony Andrews framför sig). Skönhetsupplevelserna går hand i hand med flyktigheten och farorna. Ingenting är dock så illa att det inte kan resultera i en sentens, av typen "Min storögdhet tar aldrig slut, min oskuld är oändlig."
Det kan tyckas modigt att redovisa alla dessa klavertramp (precis som med Hagmans preciösa stil kan man ibland bli osäker på om komiken är avsedd) men en självbiografisk roman kräver blottlägganden - annars kan man lika gärna låta bli.

Och dessa avslöjande scener, liksom det lösryckta skvallret om allt från prinsessan Madeleine till Usama bin Ladin, är visserligen kittlande på ett tidstypiskt dokuvis men betyder mindre för boken än den osminkade redovisningen av Hagmans människosyn och världsbild, som paradoxalt nog är både ovanlig och samtidigt mycket utbredd.
Den är ovanlig därför att Hagman är så öppen. Han hymlar inte med att han tycker att tjocka och fula människor helt klart är mindre värda än unga och vackra. Men även om vi läsare i "risifruttikulturen" (Hagmans benämning på det Sverige som han försonas med i slutet av boken) kan uppröras över sådant, eller att "fet" är det återkommande ordet för allt Hagman gillar minst i världen, så är det svårt att bortse från det faktum att han ger röst åt värderingar som vårt samhälle egentligen bygger på och premierar, men som vi på ytan helst tar avstånd från. Den estetiserade människosyn han gjort till sin är också vår tids.

Mantrat för viktfixerade Hagman är att vara "lätt", lätt som i flyktig, rörlig, obunden. Denna varats lätthet blir efter hand närmast olidlig också för den kameleontiske författaren, men fixeringen vid lättheten känns samtidigt som en logisk konsekvens av vår tids "flexibla" människoideal - den människa som vill överleva ska ju helst vara "socialt kompetent", "anpasslig", "trevlig", men också utan fasta egenskaper och med en identitet som bara kan formas av sin omgivning. På något ställe påminner Hagman oss om likheterna mellan honom och Patricia Highsmiths identitetslöse psykopat "The Talented Mr Ripley". På skämt naturligtvis, men ändå välfunnet. Och allmängiltigt. Ripley må vara skapad på 50-talet, men han är tveklöst en man för vår tidsålder.

Liksom Per Hagman alltså, som närmast förkroppsligar vår samtid. Man behöver inte ens gilla den person som träder fram i "Att komma hem ska vara en schlager" för att inse att han blivit en utmärkt guide till vår tids mentalitet. Hans bästa tid är nu, vår medialiserade epok där schlagerfestivalen aldrig tar slut och vi aldrig får sluta drömma om la dolce vita.