Torbjörn Forslid läser om män

.
Fem år efter journalisten Susan Faludis uppmärksammade bok "Ställd" - om den amerikanske mannens problematiska situation - har diskussionen om män och manlighet på allvar nått vårt land.

Stephan Mendel-Enks mansreportage "Med uppenbar känsla för stil" är stilistiskt rappt och drivet. En produkt från huvudstadens mediecirkus tänker jag inledningsvis, då författaren surfar mellan kändisintervjuerna: fotbollslandslagets Johan Mjällby, en hyllad "krigare" vars aggressivitet på plan tycks förbunden med den problematiska relationen till fadern; Killinggängets Andres Lokko, som berättar om hur de tävlar inom gruppen om att vara smartast och roligast. Att sportjournalistikens första namn, Mats Olsson (även han intervjuad), på bokomslaget förklarar att ingen förstår mer om manlighet än Mendel-Enk känns följdriktigt.

Men det är en delvis orättvis läsning. Författaren har betydligt allvarligare syfte än så. Diskussionen utgår från ett reportage han skrivit om Firman, AIK:s våldsbenägna och ökända supportergrupp.
Mediebilden av dessa fotbollshuliganer är entydig. De är våldsfixerade dårar och kriminella vars värderingar avviker starkt från det övriga samhällets. Mendel-Enks intryck är emellertid ett annat. Firmakillarna är inte bara artiga och välklädda. Därtill känner han igen deras ideal från andra sammanhang: från den egna skoltiden och kompisgänget, från de manliga journalistmiljöerna. Det handlar om att behärska sig och stå pall, vara lojal mot gruppen och dess interna hierarki. Firman synliggör ett mönster som återfinns överallt i samhället, menar Mendel-Enk.

Så långt är det träffsäkert. Lite som när queerpionjären Eve Sedgwick visade på de strukturella likheterna mellan homosocialt (icke-sexuellt) manligt umgänge och homosexuella manliga relationer - bortsett givetvis från själva sexakten.

Problemet med Mendel-Enks resonemang är emellertid att han drar det till sin absoluta extrem. Bakom de polerade kulisserna handlar grupplojaliteten alltid om våld eller hot om våld. Det gäller både för Firman och för samhället i övrigt. 99,5 procent av alla män är skötsamma och hyggliga. Men deras överordnade könsposition bygger på rädslan för vad resterande 0,5 procent kan ta sig till. Som Mendel-Enk ser det utför våldtäktsmän och hustrumisshandlare "manlighetens dirty work, de är frontsoldater som offras för att vi andra ska gå fria".

Bilden är spännande och oroade, men också sällsynt onyanserad. En av mansforskningens huvudpoänger är att det inte finns en manlighet utan många olika manligheter, beroende på klasstillhörighet, etnisk bakgrund, religion etc. Att våldet ligger strax under ytan i fredagsnattens korvkö är riktigt. Inom universitetsvärlden är emellertid situationen en annan. Makt och maktutövning handlar här inte om fysisk styrka, om att slå folk på flabben, utan om den mer subtila fördelningen av tjänster och anslag, om nätverk och ideologi. Och i denna maktkamp spelar eventuellt fysiska könsskillnader mindre roll.
Även synen på mannens (och dagispojkarnas) framfusighet och aggressivitet är alltför ensidigt negativ. Detta beteende har ju också bidragit till mänsklighetens utveckling. Även Mendel-Enks bok drivs av ett patos och en ilska gentemot det samhälle vi lever i. Däremot måste aggressiviteten givetvis kanaliseras på rätt sätt, så att den inte blir destruktiv.

Boken får efterhand karaktären av dystopi, med det problemet att det inte rör sig om en dyster framtidsskildring à la "Blade Runner" utan om det svenska samhället här och nu. På slutsidorna konstaterar författaren att den dominerande manligheten inte bara är en våldsideologi och en livsfarlig logik utan också "en kollektiv sinnessjukdom".

Någon positiv motbild ges ej. Den ledare på pappakursen som något tafatt försöker tala om känslor och sexualitet i samband med förlossningen får föga gensvar av gruppen. Och han förlöjligas genomgående av författaren. Det enda riktiga vore väl att skjuta av denna våldsbenägna "sinnessjuka" manlighet , tänker man. Om inte denna lösning också skulle upplevas som alltför typisk manlig.

Men "Med uppenbar känsla för stil" är bara ett exempel från vågen av mansböcker. Stephen Whiteheads "Mannens många ansikten" har ett helt annat syfte och upplägg. Det rör sig här om en handbok som ska hjälpa kvinnor att hitta den rätte. Insikten om att det finns olika slags manligheter har väglett författaren, som konstruerat 27 manlighetstyper eller beteendemönster med talande namn som Adonis, Klubbmannen, Dominante hanen, Skämtaren. Trots vissa vetenskapliga pretentioner påminner det inte så lite om en astrologibok. Schabloner och karikatyrer frodas. Tar man det hela med en nypa salt, en läsart som faktiskt anvisas i förordet, är det likväl ganska träffande.

Trots det lättsamma anslaget inger läsningen mig en viss oro - detsamma gäller sannolikt för de kvinnor som konsulterar denna handbok. Dragna till sin spets framstår alla dessa manstyper som mer eller mindre bristfälliga och ofullkomliga. Nörden intresserar sig bara för sin specialhobby. Backpackern är visserligen intellektuell och emotionell men flyktig till sin natur.

Feminismen började med att ifrågasätta och kritisera existerande kvinnobilder. Nästa steg blev att i stället lyfta fram positiva kvinnliga förebilder.
Kanske kunde man önska att manslitteraturen på liknande sätt kompletterade fas 1 - "manlighetens kris" - med att börja söka efter män och fäder att efterlikna, att låta sig inspireras av.
TORBJÖRN FORSLID
lektor vid Imer, Malmö högskola