Aldrig under mitt snart trettio­åriga liv har jag perforerat näsborrarna med kokain. Däremot har jag, likt många andra journalister i Stockholm, blivit erbjuden. Och även om jag tackat nej, delar jag nog den slentrianmässiga romantik som präglar synen på kokain – jag uppfattar den som ”renare”, mer glamourös och mindre farlig än de sJaskiga hallucinogener som mina jämnåriga i Dalarnas industristäder konsumerar. Kokain är ju brittiska popstjärnor i dyra kläder, amerikansk ghettochic gangsternoir, solblekta löpsedlar från min uppväxt med Tommy Körberg och Johannes Brost. Kokain är ett slags populärkulturell variabel, en på samma gång hemtam och upphöjd kemisk substans, en egen fiktion.

I det omfattande reportaget ”Kokain” vill Lasse Wierup och hans Mexico City-stationerade kollega Erik de la Reguera rena kokainet från dess myter och presentera drogens realitet. Duon intervjuar svenska medelklassbrukare som fastnat och snortat hål i sina näsväggar, programledare som åkt dit för innehav och i ett ögonblick förlorat samtliga sina uppdragsgivare, beskedliga partyknarkare i trettio­årsåldern som just hunnit köpa sin första egna lina när polisen knackar på toalettdörren. Man följer också drogen bakåt genom producentleden över Atlanten och benar ut de nätverk som kolporterar knarket från kokafälten till svenska krogtoaletter.

Man ringar in de sydamerikanska kartellbildningar som uppstått under USA:s misslyckade krig mot knarket, Nixons term från 1969, och som bestått i en massiv kriminalisering av odlare och smugglare. Detta har i sin tur skapat knarkmaffior med internationella gripklor som rekryterar ur den inhemska militären och som kommunicerar med omvärlden genom tortyr.

Boken är ett respektingivande arbete, som krävt stor inläsning och omfattande fotarbete, torrt men trovärdigt presenterat, och som lyckas med sin grundsats att skita ned den substans som gjorts kristalliskt vitskimrande. Jag blir särskilt berörd av några kurir­öden: sydamerikaner som övertygas att svälja mängder med ampuller med kokain som de i bästa fall får krysta ut under stor smärta på en dagstidning på ett europeiskt hotellrum och som i sämsta fall spricker i tarmarna och tar livet av personen redan natten ­innan planet ska lyfta.

Samtidigt är ”Kokain” ett reportage som lider av obalans. Trots att de tragedier som kommer ur kokainet är resultatet av en internationellt havererad drogpolitik, tycks författarna lika indignerade över att vissa svenska kulturarbetare gripits för innehav kring Stureplan.

Reportaget är vinklat på det faktum att den välmående svenska medelklassen till följd av sänkta priser börjat konsumera statusdroger och slutordet är ett starkt moraliserande stycke som uppmanar samma skikt till större ”konsumentansvar”, vilket författarna noterat att man tar i matbutikens grönsaksavdelning. Det är utmärkt att Wierup och de la Reguera åskådliggör en del av verkligheten bakom drogromantiken, men när man efter femhundra sidor av global och bitvis skakande knarkberättelse börjar uppmana till höjd straffsats för en enskild skivrecensent på Dagens Nyheter och varna för det svenska ”festdrickandets” risker – då gör man sig onödigt provinsiell.

Ett polisiärt perspektiv på drogen tar över mot slutet. Och en bok som började i ett reportage utmynnar i en partisk folkhälsostudie.

Björn af Kleen

kulturjournalist