Andreas Brunner läser nyöversatt Tolkien

John Ronald Reuel Tolkiens Ringenepos har fått ny svensk språkdräkt.

Bagger har blivit Secker. Vattnadal heter numera Riftedal och de forna hoberna har ersatts av hobbitar. Inget är sig riktigt likt i Midgård.
För vågstycket att nyöversätta tidernas största kultklassiker, J R R Tolkiens trilogi "Ringarnas herre", står författarna Erik Andersson och Lotta Olsson. I förhandssnacket har paralleller dragits till den stora bibelöversättningen inför millennieskiftet, ingen orimlig jämförelse med tanke på med vilken noggrannhet den nya versionen kommer att granskas av bokstavstrogna Tolkienister. Jesu liv och lidande står sig slätt mot den globala underhållningsreligion som fötts ur John Ronald Reuels fantasier om kortvuxna varelser med hår på fötterna.

Del ett, "Ringens brödraskap", har precis utkommit. "De två tornen" och "Konungens återkomst" kommer först nästa år. Det lyckliga förlaget med översättningsrättigheterna (Norstedts) och bokhandlarna har all anledning att gnugga händerna. Nu vidtar kommersen - en ny utgivningskula med dyra enskilda volymer, pocketutgåvor, blaffiga samlingar i en volym samt billiga särtryck för bokrean (minnesanteckning: kom ihåg att nyöversätta Harry Potter också).

Visst är det lätt att vara cynisk när marknadsföringsmaskineriet drar igång. Men sällan har en nyöversättning varit så genuint efterlängtad. Åke Ohlmarks gamla översättning från 1959 är ökänd, inte bara för de många felen utan även för dess minst sagt kreativa förhållningssätt till originalet.
Tolkien ville få fram en ålderdomlig känsla med ett avskalat språk. Ohlmarks gjorde precis tvärtom, lade till adjektiv och piffade upp dialogen. Resultatet blev en förtjusande bok, men också en helt annan bok än den Tolkien hade skrivit. Andersson & Olsson återför oss till verkligheten: Tolkien var en torris, högtravande och långrandig.

Det gör inget. Magin finns kvar ändå. "Det är ett riskabelt företag att gå ut genom dörren, (?) håller man inte fötterna i styr så vet ingen vart det bär iväg", varnade Bilbo. Lika riskabelt är det att öppna "Ringarnas herre": man halkar lätt iväg till de pseudoakademiska appendixen om kronologi, språk och stamtavlor, kastar sig över den postuma "Silmarillion", inhandlar sekundärlitteratur som Tom Shippeys utmärkta analys "The Road to Middle-Earth" och en komplett kartbok över Tolkiens värld genom alla tidsåldrar (oundgänglig!). Grava fall av verklighetsfrånvändhet laddar dessutom ner de språkkurser i alvspråken sindarin och quenya som finns på nätet (fråga mig).

Berättelsen om ett brödraskap med en tung ring om halsen får man på köpet. Huvudsaken är Tolkiens monomana skapelse av en komplett värld, ett slutet system där precis allting hänger samman, i synnerhet de många språken som talas av olika folkslag och raser. Som professor i fornengelska i Oxford var Tolkien först och främst intresserad av Midgård som ett språklaboratorium, en plats där alvernas språk kunde utvecklas och nötas ner bland andra språk för att slutligen försvinna i glömska.
Vilket ställer stora krav på översättaren. Att som Ohlmarks egensinnigt byta ut hobbit mot hob och uppfinna egna ortsnamn var en styggelse i Tolkiens ögon.

Först med nyöversättningen stämmer etymologierna. Erik Andersson har läst Tolkiens egna rekommendationer: Baggins (från "bag", säck) blir Secker, Rivendal ("riven", klyfta) blir Riftedal. Först med nyöversättningen stämmer versmåtten. Bokens många dikter och sånger klingar klarare i Lotta Olssons språkdräkt. Sverige har fått sin Ringen 2000.

Nu väntar den stora feljakten. Tolkiens Arda, Sveriges största Tolkiensajt, uppmanar sina läsare att komma med synpunkter. Här stöts och blöts allt från det sobra omslaget till namnet Kofferdi-Säcker (i stället för Säcksta-Bagger). Störst intresse väcker ringdikten, vars ställning närmast är att likna vid bönen Fader vår i Bibeln. En alternativ ringdikt finns redan på nätet, framtagen av de svenska Tolkienexperter som fungerat som remissinstans för översättningsarbetet.

Åke Ohlmarks ledsnade så småningom på Tolkien och allt vad Tolkienfantaster heter - droppen lär ha varit när en berusad Gandalf från Uppsala Tolkiensällskap kom hem och stötte på Ohlmarks fru. Ohlmarks farväl blev den paranoida boken "Tolkien och den svarta magin" (1982) där all världens ondska härleds till Tolkienföreningarnas verksamhet: "där röks troligen hasch; antagligen har man också börjat eller kan när som helst börja också med tyngre droger."

Jag unnar Andersson & Olsson ett blidare öde. Deras översättning är inget mindre än ett storverk (vad annat kan man kalla ett arbete som i slutänden kommer att omfatta drygt 1 400 sidor?). Men de tränger inte ut min skabbiga Ohlmarks från bokhyllan, en samlingsvolym med bibeltunt papper, lagad i ryggen med gaffatejp och doftande av tidigt åttiotal. Nostalgi är trots allt kärnan i Tolkiens värld.