Björn af Kleen läser Bob Dylan

Åh, New York. Första delen av Bob Dylans självbiografi om tre volymer är förlagd framförallt till New York. Det står en ung kvinna i ett dragigt kök i Greenwich Village och lagar brödpudding på ägg och russin. En radiostation med amerikansk folkmusik skramlar och utanför blinkar en neonskylt genom snöfallet.

Bob Dylan rusar upp för trappan till stadsbiblioteket och bläddrar i gulnade tidningar från 1800-talet på jakt efter en linje. Just sökandet efter kontroll är något av ett tema i självbiografin.

Den trehundrasidiga boken består av några få detaljerade nedslag i artistens 45-åriga yrkesliv i showbusiness. Tempot är sävligt. Boken tar avstamp i New York i början av sextiotalet, avhandlar kändishysterin kring honom i mitten av samma decennium och kulminerar med artistens kreativa kris i slutet av åttiotalet.

Bob Dylans New York är en stad full av original: krigsveteraner i andrahandspälsar, en blind poet utstyrd i vikingahjälm, alkoholiserade kompmusiker med bottenlösa singelbackar. De heter sådant som Billy the Butcher och ser ut som mardrömmar.

Som samhällsjournalist är Dylan orädd och konsekvent. Världsförfattare, statsmän och lokala alkoholister behandlas ur samma loja perspektiv, tecknas i samma fabulerande tonläge. Alla människor blir skruvade karaktärer i den mytiska, pulserande berättelse som är hans kulturhistoria.

Bob Dylan skriver egentligen lite om sig själv. Men hans blick är nykomlingens exotiska och hans stil är så egen, både korthugget struttig och djupt flödande, att man inte för ett ögonblick tvivlar på hans närvaro. Det blir en formidabel freakshow, en hårt estetiserad och ytterst romantisk tidskrönika från nedre Manhattan.

Han hävdar att det var New York som skulle komma att forma hans karriär - "New York City, the city that would shape my destiny" - men citatet är mest en stilövning. Bob Dylan vet och låter oss förstå att varje steg i staden var karriäristiskt beräknande och resultatet knappast ödesbestämt. Han bor hos bekanta i kulturkotteriet och betygsätter boendekvaliteten efter värdarnas bokhyllor: Jag trivdes hos Ray och Chloe, skriver han. Det var bekvämt. De hade Byrons "Don Juan".

Han kom från Mellanvästern. Gruvstaden Hibbing i Minnesota, endast skiljd från Kanada av ett sexton mil brett skogs- och sjöbälte. Hans farföräldrar var europeiska emigranter. Judar. Pappan elektriker. Mamman musikalisk. Familjen övre medelklass: ljuskrona, äkta porslin och silverbestick. Bob föddes i maj 1941. Födelsenamn: Robert Zimmerman. Som fyraåring sjöng han solo på en födelsedagsfest.

Barndomen utelämnas nästan helt i självbiografin. Kanske kommer den i nästa bok, men det är tveksamt så hårt och inkonsekvent sållad som den första volymen är. Jag skulle i alla fall vilja veta mer om Bob Dylans pappa, som i Howard Sounes mästerliga och föredömligt detaljrika Dylanbiografi från 2001 utmålas som sur bromskloss: en fåordig korsordslösare som tyckte sonen skulle sluta larva sig och skaffa universitetsexamen.

Hur kom Bob Dylan förbi honom, och sin osexigt borgerliga barndom i övrigt?

Svaret är att han ljög Amerika rakt i ansiktet. När Bob Dylan kom till New York som tjugoåring och efter ett par års harvande på amatörklubbar fick skivkontrakt diktar han för skivbolagets pr-avdelning en briljant alternativhistoria om sin råa arbetarklassbakgrund:

"Han frågade om min familj, var den fanns. Jag svarade att jag inte hade en aning, att alla sedan länge var försvunna."

Bob Dylan, förstår man av anekdoten, visste väldigt tidigt hur han skulle vårda varumärket Bob Dylan. Det är på samma sätt väldigt givande att höra hur Dylan närmar sig sina förebilder, artisterna som text- och tonmässigt skulle ta honom vidare.

Inte för ett ögonblick tycks denne tjugoåring fördjupa sig i folksångaren Woody Guthrie eller dramatikern Bertolt Brecht för deras politik - utan mest för att deras konst kunde erbjuda honom en berättarmall: hans musiklyssnande, teaterintresse och romanläsande är nästan aldrig eskapistiskt, tvärtom alltid extremt medvetet, bitvis provocerande parasitiskt och skamlöst självtillräckligt.

Denna Bob Dylans kulturella shopping är talande: att han som tjugoåring kunde stjäla av mästarna med bibehållen artistisk integritet är väl ett tecken så gott som något på hans brådmogna geni.

Avsnitten om inspiratörerna är bra kulturjournalistik, uppriktiga dagboksanteckningar och samtidigt blodfyllda glimtar ur den rika amerikanska motståndskulturen (han glömmer inte ens åttiotalets samhällskritiska hiphopscen). Dylan hyllar sina folkmusikidoler med teatral och stjärnklar röst samtidigt som han inte drar sig för att indirekt avslöja genrens alla poser.

Det är i och för sig ingen nyhet att Bob Dylan själv alltid varit något av en politisk posör. Till hardcorefansens stora besvikelse. I början av sjuttiotalet fick den ihärdiga Dylanbeundraren A J Weberman nog och började demonstrera mot artistens politiska apati under parollen "Befria Bob Dylan från honom själv!". Innerst inne, resonerade Weberman, måste nog Bob Dylan ändå gömma en politisk profet.

Ihärdigt upprepar Bob Dylan att sextiotalets engagerade samhälle ägde noll relevans för honom. Ibland undrar jag som läsare om detta inte är efterkonstruerade provokationer, snarare än bikter, eftersom de är så övertydliga. Omvärlden eggade mig inte, skriver han. Kärnvapen konstruerades. Jag var endast orolig för gitarren.

Tidigt, redan i mitten av sextiotalet, slog hypen över till hysteri. Tänkare som uttalar sig dystopiskt om vår tids allt råare kändiskult gör nog bäst i att lämna "Chronicles" därhän. Mediekritikernas egen historielöshet skulle bli allt för uppenbar. Det mesta tycks nämligen ha varit värre förr. Collegeutbildade ungdomar vallfärdade till Bob Dylans adresser, förvirrade hippiefamiljer badade i hans pool om nätterna, töntar på dagstidningar undrade dagligen hur det kändes att vara protestgenerationens röst.

Självbiografins kapitel om pressen verkar ha skrivit sig självt. Det är en igenslagen tonårsdörr i ansiktet på det ängsliga etablissemanget. Han skrattar ironiskt åt musikjournalisterna som tolkade hans tonsatta Tjechovberättelser biografiskt och slår sig på knäna åt den högstämda motiveringen till hedersdoktorstiteln han tilldelades vid Princetonuniversitet. Vilka dickheads, säger han och hans kompis ute på universitetsparkeringen, så startar de den stora Buicken och är ute på motorvägen.

Allt stackars Bob Dylan drömde om i slutet av vägen var en villa med vitt staket och rosa rosor. I boken påstår han att han medvetet försökte skriva sämre musik för att folk skulle sluta dyrka honom. Kanske blev effekten den motsatta: ju mer obegriplig Dylan blir, desto fler övertolkande fans lär han skaffa sig.

I vad jag tror är en central om än banal ledtråd till Bob Dylans integritet skriver han: "Jag gjorde allting snabbt, tänkte snabbt, åt snabbt, talade snabbt och gick snabbt." Så fort någon försökt definiera Bob Dylan har han försvunnit runt hörnet. Spontaniteten har varit utstuderad, noga planlagd.

Idag vi vet hur det gick: Bob Dylan är på evighetsturné och den livsstilen känns väl mest som en eftergift till myten om honom själv som rotlös beatpoet. Å andra sidan har Bob Dylan på senare år sålt flera av sina kanoniserade och mest egensinniga sånger till amerikanska kredit- och dataföretags reklamjinglar. Kanske en revansch på skönandarna. Pank lär han i vilket fall inte vara.
BJÖRN AF KLEEN
journalist