Oline Stig om när direktiven sättts främst

Jag ser en reklamfilm på TV 4. Där står en ung man med bristande talförmåga och berättar om sin olyckliga kärlek: "Jaba, så asså, å hon ba liksom... , det gör sååå ont." Jag förstår inte vad det handlar om. Sedan kommer det: ".... så, asså, jag sjukskrev mej." Därpå följer Försäkringskassans slogan i fetstil: Livet är fullt av smärta. All smärta berättigar inte till sjukpenning.

Jag har en vän som har en allvarlig cancersjukdom. Efter ett års sjukskrivning förlorade hon, som reglerna föreskriver, sin sjukpenning . En försäkringsläkare kopplades in. Läkaren läste och bedömde journalen, något möte ägde inte rum. Istället kallades hon till intervju hos en av Försäkringskassans handläggare. Utredningen syftade till att kartlägga hennes livssituation och se om hon var berättigad till sjukersättning. När min vän berättar om intervjun låter det som ett vittnesmål från de forna öststaterna. Det står att läsa klart och tydligt i journalen att sjukdomen är kronisk. Handläggaren ställer de mest bisarra frågor. Vad har hon för fritidsintressen? Vad arbetar hennes man med? Min vän behöver gå på toaletten.
"Vi har ingen toalett", upplyser handläggaren.
"Finns det ingen toalett?"
"Det finns ingen toalett."
Det är lag på att offentliga inrättningar ska ha en kundtoalett. När min vän framhärdar sitt behov blir hon ledsagad på en femminuterspromenad till en personaltoalett i husets andra ände.

Efter den kränkande utredningen får hon ett brev där hon i glättig ton erbjuds tidsbegränsad sjukersättning. Som innebär en sänkning av hennes sjukpenning med fyratusen kronor i månaden. Livet är fullt av smärta. All smärta berättigar inte till sjukpenning.

Reklambyrån med statligt uppdrag skulle kunna kläcka fler fyndiga slogans. Ta de arbetslösa. Låt en kvinna i femtiofemårsåldern med övervikt fylla tv-rutan och berätta om hur mysigt hon tycker det är att inte jobba: Världen är full av halvgamla kvinnor. Alla kan inte få arbete.

Eller låt en exilirakier berätta om hur roligt han tycker det ska bli att återvända till ett land i krig: Världen är full av flyktingar. Alla kan inte få skydd.

Och varför inte säga detsamma om de psykiskt sjuka? Låt en ung trebarnsmor berätta om skräcken hon och hennes barn lever i, på flykt undan barnens schizofrene far. Hur han gång på gång hotar dem till livet. Hur alla vårdinrättningar vägrar att ta emot honom. Livet är fullt av rädsla. All rädsla berättigar inte till samhällets hjälp.

Jag vet inte vad som händer med Sverige. Visst, den tärande sektorn växer. Det kräver åtgärder. Annars spricker budgeten. Det kan jag förstå. Men varför dessa dubbla budskap? Att politikerna säger sig värna om samhällets svaga och samtidigt vänder dem ryggen. Dagens Sverige påminner om en utbränd förälder som fått nog av alla sina ungar men inte vågar erkänna det. Som bedyrar sin kärlek samtidigt som hon smäller igen dörren när de behöver henne och låter de minsta och skrikigaste gå utan mat.

När de tärande grupperna blir för stora upphör människorna att vara människor. De blir ett samhällsproblem. Det går inte att känna empati med ett samhällsproblem. Det kräver stränga direktiv. Det kräver tjänstemän som gör sitt jobb utan att ifrågasätta direktiven. Fasta frågeformulär, förhörsrum utan toaletter. Och smarta reklambyråer som vet hur en slipsten ska dras.