Lars Åberg om Rosengård - 1

För två år sedan kom polisen på att det fanns gäng i Rosengård. Nu står ett par närpoliser i Örtagårdsskolans matsal och berättar för föräldrar och stadsdelspersonal att 140 gängmedlemmar har identifierats, från 12 års ålder och uppåt. Det är mycket narkotika i omlopp, säger de, många använder kokain och röker heroin. Ungarna befinner sig i utförsbacken; om de inte stoppas slirar de vidare med alltmer förhärdad kriminalitet och brutalitet.
- Kan ni inte förbjuda gängen? undrar en åhörare.
- Det är inte förbjudet att sluta sig samman i gäng, svarar polisen.
Åhöraren ser häpen ut:
- Men är de föräldralösa allihop?
Stadsdelsfullmäktiges ordförande griper in och säger:
- All kritik mot oss politiker är relevant, men hur kan ni föräldrar hjälpa oss? Förändringen måste komma från er som bor här. Vi behöver engagemang, så enkelt är det.

Rosengård är stadsdelen som numera är nästan lika känd som staden den är en del av. Många skulle dock ha föredragit anonymiteten; främst de som tycker att alla artiklar och tv-inslag är utpekande och stigmatiserande och de som verkar för att området ska utveckla strukturer som avskiljer det från omgivningen.

Det är intressant att se hur debatten har förändrats på ganska kort tid, bland annat på grund av det grova våldet och den omfattande skadegörelsen. Stadsdelsfullmäktiges ordförande Andreas Konstantinides (s) upprepar numera om och om igen att det inte kommer fler pengar till skola och fritid och att de boende måste ta ett eget ansvar och rycka upp sig. Att sitta med på möten i skolorna med inbjudna föräldrar är lite som att delta i en kollektiv uppsträckning. Församlingen svarar också lydigt: ja, vi måste skärpa oss.

Detta är något helt nytt, inte minst genom att tanken på storstadssatsningar eller projektbidrag upphör och ersätts med ett gör-det-själv-perspektiv, som i praktiken, om Konstantinides talar för sitt parti, lägger locket på de flesta resonemang om vilka särskilda resurser en problematisk stadsdel kan behöva jämfört med andra. Tro inte att det finns mer att hämta. Allt - och det är inte lite - ska åstadkommas med befintliga medel.

Ska man se det som att samhället retirerar och ger upp?
Eller är det frigörelsen och självförsörjningen som väntar?
Och om det är så att föräldrarna ska bestämma mer i skolan kan man grunna över om detta är helt okomplicerat. Ska föreningslivet ta på sig nya uppgifter måste man förstås fråga sig vilka föreningar det handlar om.

Lyssnar man till den övergripande skoldebatten i Sverige - den där ministrar byts ut, internationella jämförelser görs och betygssystemet regelbundet arbetas om - verkar den gå ut på att barnen ska utbildas för att svenska företag ska kunna få konkurrensfördelar på den globala marknaden.

Är det denna nyttoprincip som bör styra skolorna om nu barnen inte ens klarar av språket i det land där de växer upp? Om de lämnas att uppfostra sig själva? Den stora kunskapsluckan hos många som slutar skolan gäller inte mätbar matematik utan utgörs av en mer omvälvande brist på samhällskunskap; insikten om hur saker och ting hänger samman, förmågan att relatera individen till det gemensamma. Det kanske är dags att skissa på nya studieplaner och tänka ut andra arbetssätt som kan leda till en generell medborgarutbildning, ett demokratiskt avstamp.

I den här stadsdelen, mitt i Malmö och samtidigt vid sidan av, har oron samlats som under ett brännglas och rykande borrat sig ner i vår gemensamma vardag. Våldet, hoten, stenarna i luften, flickorna i förvar. Journalisterna försöker även berätta trivselhistorier härifrån, men bakom dessa kan trasigheten inte döljas: det brinner i knuten och vem vet var de minsta är?
Hur vill de vuxna i Rosengård vända den utveckling de själva säger sig stå rådvilla inför?

På föräldramötena noterar jag några förslag: Kameror och galler på skolorna. Byt ut glasfönstren mot hårdplast. Strängare lärare. Fler poliser, och det är de som måste stoppa ungdomarna eftersom det kan leda till hämnd om de vuxna själva försöker. Hårdare straff för skadegörelse, även för minderåriga. De som vandaliserar ska tvingas flytta.

Men det finns också mindre repressiva önskemål om föräldrautbildning, läxhjälp, organiserade utflykter och kurser om hur svenska lagar ser ut. Det låter nästan som ett rop på hjälp: Hur ska vi bete oss?
Skakningarna i området beror mindre på brist på pengar än på frånvaron av tillit och fotfäste. Hotkulturen ritar upp en karta där flickor och kvinnor placeras i både vardagligt och strukturellt underläge, och där pojkar också lär sig var och hur man navigerar säkrast. Machismon, både den som kommer från fäderna och den som sprids genom MTV-kulturen, påverkar klimatet överallt i staden där vi rör oss. Mot dem som vill att Rosengård ska vara en del av Sverige står de som vill vända sig bort från samhället och de lagar som inte är svarthandelns eller den Allenarådandes.

De vuxna presenterar sig på dessa träffar som offer för omständigheterna; de säger till varandra att de måste ta bättre hand om sina barn, men när de skriver att-göra-listor skickas ansvaret till skolan, arbetsförmedlingen, politikerna, det kommunala bostadsbolaget, det svenska samhället - som då är ett annat än det de själva bor i. Och tjänstemännen verkar snälla, välvilliga och handlingsförlamade. De ger inte sällan efter för saker de ogillar, främst machostrukturen, men har få möjligheter att uttrycka eller vidarebefordra sin frustration.

En återkommande synpunkt är att skolan tar barnens parti mot föräldrarna. Lärarna sägs ge eleverna klartecken att kritisera de vuxna, som då känner sig maktlösa och förlorar kontrollen. Jag hör flera föräldrar påstå att lärare och andra tjänstemän har sagt att de tänker anmäla dem om inte barnen får göra som de själva vill.
Således finns en motrörelse mot skolan och de värderingar den ska stå för, och här blir frågan om föräldrainflytande brännande. Jag frågar Abdikarin Roble om detta. Han är ordförande i Respekt, en samarbetsorganisation för föreningar i Rosengård:

- En del föräldrar anser att tjejer inte ska ha simundervisning. Man borde utgå från vad tjejen tycker. Vill hon simma egentligen? Ska hon verkligen simma tillsammans med pojkar? Simlektionerna kan man genomföra på föräldrarnas villkor. Sexualundervisningen är också ett ämne som ingår i skolplanen. Vissa föräldrar tycker att den kommer för tidigt.
Skulle ökat föräldrainflytande i skolan kunna leda till en oförsvarlig religiös inbrytning och till att barnens ställning försvagas? Tvingas samhället här välja mellan barnens handlingsutrymme och föräldrarnas kontrollbehov?
En annan fråga är via vilka kanaler de vuxnas synpunkter sipprar fram. Skolråden ska vara ett sådant forum för dialog, men har knappast funnit sin form. På Örtagårdsskolan har intresset bland föräldrarna till de äldre barnen varit svalt. På Rosengårdsskolan företräds föräldrarna av fyra pappor. Samtliga åtta personer i Respekts ledning är män. De vill gärna ge intrycket att de talar för de boende i Rosengård trots att varken ordföranden eller vice ordföranden bor här. Och hur många representerar de? Inte lätt att säga, några medlemssiffror kan de inte redovisa.

Nu vill Respekt, som en gång startades med stöd av den statliga storstadssatsningen, in i Rosengårds skolor på kvällstid.
När stadsdelsfullmäktige en onsdag i november fattar beslut om att skolorna på kvällar och veckoslut ska förvandlas till öppna hus med hjälp av föreningar och boende är det en formsak. Trots att finansieringen är oklar och skolorna tveksamma har fullmäktiges ordförande redan pratat om nyordningen som ett faktum i pressen och på offentliga möten. Ärendet går igenom utan debatt. Politikerna mumsar på kanelbullar och dricker coca-cola.
Inte en enda Rosengårdsbo har kommit för att lyssna på vad de förtroendevalda har att säga om att bollen nu rullar över i någon annans hörn.