Lars Åberg om Rosengård - 2

Vem kan jag som liten lita på? Den frågan borde vara lätt att besvara, men i riskfyllda, svajiga kvarter står de minsta ofta oskyddade medan regnet faller.

Jag undrar om det finns någon svensk stadsdel där det har satsats större samhälleliga resurser på att räta ut det som blivit krokigt. Bara genom den statliga storstadssatsningen fick Rosengård en försvarlig summa av de nästan 500 miljoner som kom Malmö till del. Alla plåsterprojekt och integrationsambitioner till trots har området förändrats i negativ riktning, mot ökad avskildhet och utsatthet för barnen. Redan från första spadtaget sades det att det här var en plats där man byggde in sociala problem. Under senare år har inflyttningen av människor med problematiska liv accelererat och det är svårt att tro att plåster ska förslå i de gettokvarter där barn är indragna i droghandeln eller blir bortgifta efter nian.

Foto: Per Lindström

Vi lever i en föränderlig stad där grannen kan vara analfabet och bli ängslig om det kommer en obegriplig reklamlapp i brevlådan. När vi cyklar gör vi en säkerhetskalkyl eftersom två cyklister om dagen blir angripna på väg genom Rosengård. Många känner sig otrygga, av olika skäl.

Det finns en faktisk rädsla och den hänger ihop med graden av öppenhet i det offentliga rummet, i hela stan. Begränsas möjligheten att röra sig fritt sprids obehagskänslan. Det handlar inte enbart om risken för övergrepp; den manliga kontrollkulturen påminner snarare om en ständigt närvarande, viskande skugga.
Hot går hem. Gänget skrämmer den ensamma. Killarna bestämmer var och hur tjejerna får vara. De små springer de storas ärenden, sönerna kontrollerar fädernas döttrar. Det finns de som låtsas att våld och hotelser orsakas av utanförskap i det svenska samhället, men den förklaringen bortser från att männen som söker kontroll har betett sig likadant i de länder och miljöer de kommit från. Integration handlar inte bara om att flytta ihop utan också om att demokratiseras.
Varför ska Rosengårdskillar alltid erbjudas styrketräning och boxning? Varför inte pianospel, meditation eller skrivarkurser?
För att vi har accepterat machismon som en så självklar del av vardagen att den som vill bryta mönstret sällan ges en möjlighet. Det är känt vilka som slog sönder alla fönster i Rosengårdsskolan i somras, men trots att en stor belöning har utfästs finns ingen som vågar vittna.

Frågan söker fortfarande sitt svar: Vad gör vi åt att Rosengård har blivit en stadsdel som, inte minst mentalt, separerats från resten av Malmö, med en olycksbådande ödslighet kring barnen i regnet? Kanske har man - samhället, vi, du, jag - inte förmått bry sig på riktigt, på djupet. Man har trott att det ordnar sig. Man har blivit glad när Zlatan har gjort mål.

Många av de boende är sjukskrivna; det förekommer till och med att människor får diagnosen "kulturchock".
Vad kan det vara som gör människor så håglösa i mötet med det svenska samhället att de chockas? Över 7 000 Rosengårdsbor i yrkesverksam ålder står utanför den ordinarie arbetsmarknaden, men det vimlar inte av läkare och arkitekter som tvingas köra taxi. För att få perspektiv på den officiella arbetslösheten i stadsdelen kan man peka på att endast 5 procent av de cirka 2 300 arbetssökande uppger att de har eftergymnasiala studier. Av dem som kallas till de arbetsmarknadsinriktade kurserna uteblir nästan hälften. Bland dem som deltar har 40 procent hög frånvaro och mycket lågt engagemang. Långtidssjukskrivningar förekommer flitigt och bakom en stor andel av intygen står ett litet antal läkare.

Boendet är förstås centralt. Ebo-systemet har spätt på trångboddheten och satt fler svarta pengar i omlopp. När bara var tredje person i arbetsför ålder arbetar - i delområdet Herrgården är det var tionde - krymper valmöjligheterna. Då hamnar man där fastighetsägarna tycker att det känns tryggt med hyresinbetalningar från socialen. Alla vet emellertid att det i själva verket jobbas mer än så och att svartekonomin är ett kitt, som skapar förutsättningar för en parallell infrastruktur. Med samhället som ekonomisk garant kan man ställa vagnarna i cirkel, precis som i vilda västern, och sköta sina bankaffärer, läkarbesök och friskolor utan nämnvärd insyn. Boendet förvandlas från förvisning till skydd och bekräftelse och i en normaliserad svartsektor finns ingen synlig gräns mot grövre kriminalitet.

Delar av stadsdelen blir också alltmer religiösa; islamiseringen är tydligare här än i exempelvis Rinkeby och den är självförstärkande. De troende dras till religiösa knutpunkter. Därmed ökar den psykologiska pressen på grannarna - den som beter sig eller klär sig fel får veta det - och bokstavstron djupnar. Den utvecklingen har främjats både av högerns marknadsliberalism och vänsterns kulturrelativism: eftersom Rosengårdsborna inte är som vi andra kan de få hållas med sina slöjor på småflickor och fortsätta att disciplinera sina barn på ett sätt som förbjöds i lag 1974.

Få saker är mer nedlåtande än missriktad tolerans och de som ständigt blir svikna är de svagaste.
Maktutövning syns inte alltid öppet; ibland måste någon berätta om den, peka på den. Nätverk nätverkar och de som berörs lär sig koderna. På så vis har det årliga midsommarfirandet på Gröningen i Herrgården upphört efter påtryckningar från Islamiska kulturföreningen. Folk som handlar kött som inte är halal prejas bland hyllorna i Rosengårds centrum och får bannor av självutnämnda moralvakter. Kvinnor utan slöja trakasseras i trapporna. Manliga bidragssökande kräver manliga handläggare. Kvinnliga tjänstemän möts med förakt. Friskolor begränsar barnens kontakt med det svenska samhälle de bor i (medan elevantalet sjunker i de kommunala skolorna har det i de muslimsk-arabiska friskolorna på två år ökat från 542 till 612). Föreningar med samhällsstöd separerar flickor från pojkar. Kommunanställda får höra att de representerar ett syndigt samhälle.

Så skyddslösa de är, tänker jag när jag går runt i området, alla de barn som knappt får plats hemma i lägenheten och som placerats mitt emellan två skilda värdesystem. Var ska de finna mjukhet och känslomässigt fotfäste? De här nerkörda gårdarna med sprickor tvärs genom tillvaron hör ju hemma i ett instabilt sammanhang, en globaliserad utanförvärld med få löften till de unga och hårdnande krav på marknadsanpassning och mental brutalisering.
Hoppet står till att det finns vuxna, och en skola, som verkar för andra idéer och håller fast vid dem.

Valde man barnets perspektiv skulle man omedelbart stänga de religiösa friskolorna och se till att alla barn får kommunal daghemsplats från två års ålder. Föredrar man däremot att reflexmässigt se den heterogena gruppen inflyttade som offer för strukturell diskriminering är risken stor att man kommer att ställa sig bakom just de krafter som inte förtjänar något som helst stöd.

Nej, jag glömmer inte sådant som man kan glädjas åt, som kan motverka osäkerhet och rädsla. Det mesta sker i vardagen, i skolan, på vägen till ett nytt jobb. Det kommunala bostadsbolaget MKB planerar att rusta upp gamla Folkets hus vid Bennets väg där hiphopföreningen Blackline ska dra i gång ny ungdomsverksamhet i samarbete med Comintegra, som hjälper före detta missbrukare till bostad och ett ordnat liv. Drömmarnas hus förbereder jätteföreställningen "Malmö brinner" och blandar barn från olika stadsdelar i sin verksamhet. Med utställningen "4U" såddes nyligen i en källare på Hårds väg fröet till något som kanske kan bli en lokal konströrelse.

En av dem jag intervjuade till den nyligen utkomna boken om Drömmarnas hus, "Tänka högt och stort", var Sabrinha Lagoun. Hon gick på Rosengårdsskolan för drygt tio år sedan och bestämde sig för att läsa vidare. Nu pratar hon om vikten av blandning och nyfikenhet, om hur hon drogs till de lärare och teaterpedagoger som stod för en annan livsstil än den som dominerade hemma på gården:
- Det ska vara så tufft allting. De ska bli vuxna så fort, hänga ute och vara vuxna. Hundar och bilar: en självuppfyllande profetia om gettolivet. De tycker att det är mesigt om barn i andra klass tittar på "Bolibompa". Det är inte klokt. Det är klart att de ska titta på "Bolibompa"!