Utdrag ur "Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu"

”Vi vill se kungen vinka, vi vill se kungen vinka!” skanderar den svenska OS-klacken. Och kungen vinkar. Raka rör mellan folket och dess herre konung, som i sagorna från förr. I fäders spår för framtida segrar. Men alla vet ju att det inte är som förr. Monarken är formellt maktlös. Under 1900-talet krymptes hans roll obönhörligt och stadigt tills bara en tummetott återstod. Vad är kungen i dag? Nationens hejarklacksledare, och knappt det. Hans far och farfar verkade ännu i den politiska offentligheten. Carl XVI Gustaf är hänvisad till det offentliga privatlivet.

Det är ett problem – för republikanen. Argument som förutsätter att det finns ett politiskt förnuft biter dåligt på en institution som inte gör anspråk på att ha något att göra vare sig med det ena, politiken, eller det andra, förnuftet. De moderna monarkisternas främsta och bästa argument är, som redan tidigare nämnts, monarkins lättviktighet. Monarkin är inte viktig.

Kungahuset har ingenting att säga till om, men är trevligt att titta på. Ett slags akvarium. Färgglatt och fint och billigt i drift. Trevligt att ha när man vill koppla av från den stressiga och grådaskiga verkligheten. Skapar trivsel och atmosfär, men är inte b e t y d e l s e f u l l t på något annat sätt.

Republikanen måste, konfronterad med all denna kärlek till det betydelselösa, insistera på att monarkin visst är viktig. Redan från första stund framstår han därför som en rättshaverist. Det är principerna det handlar om, tjatar han. Jaha, suckar monarkisten, principerna … om du menar att principerna kräver att vi förbjuder marsipanrosor på prinsesstårtor, så var så god. Men på vilket sätt blir Sverige mer demokratiskt av det? Tråkigare blir det, men mer demokratiskt?

Republikaner är glädjedödare som inte unnar sina medmänniskor att tycka om marsipanrosor. Eller som krönikören Johan Hakelius vid något tillfälle formulerade det: republikaner är folk med pressveck på jeansen.

Ju bättre och ju fler sakargument republikförespråkarna mobiliserar, desto svårare blir det för dem att vinna debatten. Det är den penibla paradoxen. Skulle republikanen ändå lyckas undgå att skåpas ut som hopplöst politiskt korrekt, en rulle tandtråd på två ben, är sannolikheten stor för att han i stället avfärdas som en tröttsam knäppskalle som tjatar om att det visst finns spöken på slottet. Han kan inte ens längre hoppas på att bli martyr för sin övertygelse.

Det var inte lätt att bli det ens på den tiden kungarna fortfarande hade makt att näpsa de nosiga. Journalisten Anders Lindeberg lyckades dock. Som så många andra förkämpar för det fria ordet var Lindeberg en tvetydig karaktär. Under några år tog han emot sponsorpengar av den dåvarande kronprinsen Karl Johan Bernadotte. Sedan bet han handen som fött honom.

Lindeberg författade 1834 en skrift i vilken han anklagade Karl Johan, nu kung, för att håva in pengar på det teatermonopol som då rådde i Stockholm. Bakom indignationen fanns ett egenintresse. Den kritiskt granskande journalisten ville själv starta en teater.

Med kungens goda minne åtalades och fälldes Anders Lindeberg för majestätsbrott. Det obligatoriska straffet var halshuggning, men kungen hade för avsikt att som vanligt benåda den dödsdömde. Anders Lindeberg vägrade bli benådad. Han krävde att få bli halshuggen. Därmed var hans lycka gjord. Lindeberg blev folkhjälte. Karl Johan försökte klara sig ur knipan genom att utfärda en allmän amnesti för majestätsförbrytelser.

Den benådade gav inte upp. Han fortsatte att ropa på rättvisa: Halshuggning! I ett obevakat ögonblick, Lindeberg luftade sig, lyckades fångvaktaren till sist låsa ute fången från cellen. Den dömde tvingades på fri fot. Ett nederlag för hans fåfänga, men en seger för det fria ordet.

Så småningom upphävdes också teatermonopolet. Anders Lindeberg försökte då verkligen starta en egen teater. Den köptes på 1860-talet av Karl XIV Johans sonson Karl XV och blev Dramatiska Teatern, föregångaren till dagens Dramaten.

Så sent som i början av 1900-talet kunde republikanska opinionsyttringar fortfarande resultera i för rabulisterna hedrande repression. Den blivande statsministern Hjalmar Branting blev 1895 dömd till fängelse efter att i ett första maj-tal ha varnat för ett eventuellt krig mot Norge i ordalag som av överheten uppfattades som en inbjudan till attentat mot Oscar II. Straffet omvandlades till böter. Knappt tjugo år senare, under borggårdskrisen 1914, dömdes Stockholms borgmästare, radikalen Carl Lindhagen, till böter sedan en polis tyckt sig höra honom ropa ”leve republiken” under en demonstration.

Vad är det värsta straff den som i dag ropar ”leve republiken” kan hoppas på? En sarkastisk nätkommentar? En gäspning? En debattartikel på Newsmill?

Jag tar risken.

Jag hävdar att frågan om kungahusets vara eller inte vara fortfarande är viktig, ja att den i dag är viktigare än någonsin.

Skälet?

Monarkin har inte bara fått nya och informella maktmedel utan också nya medlemmar med ännu större möjligheter att utöva informell makt än de kungligheter som fötts och fostrats till klippdockor. Därför är monarkin i dag farligare än på länge. Syftet med den följande framställningen är att övertyga dig om det rimliga i denna ståndpunkt och därmed också om det orimliga i att behålla monarkin som statsskick.

Leve republiken!