Anna von Hausswolff bryter
ned försvarsmekanismer

I pressen och framförallt på nätet har göteborgskans spelning i Annedalskyrkan under förra årets Way Out West uppnått mytomspunna proportioner; det verkar som att alla på plats – och med tanke på antalet vittnesskildringar måste det varit väldigt många – rördes till tårar av hennes röst och dramatiska, pianobaserade poplåtar.

På Inkonst hörs inte en enda snyftning men stämningen är likafullt andäktig.

Huvudpersonen själv syns knappt där hon sitter bakom sitt piano, men på något sätt får det den känsliga kraften i rösten att kännas ännu mer; att von Hausswolff tydligen drabbats av halsvirus och bara druckit ingefärsté hela dagen märks knappast.

Inledande ”Track of Time” blir verkligen till en tröstande och stöttande psalm och när von Hausswolff sjunger ”Gloomy Sunday” till jazzkänsligt gitarr- och pianospel, samtidigt som kolsyreröken sakta sipprar in, är det nästan som om Billie Holidays ande sveper genom rummet.

Enda gången rösten framstår som aningen manierad är när sångerskan tillsammans med sin gitarrist och sin trummis, tillika två tredjedelar av förbandet Little Children, ger sig på stökig PJ Harvey-rock i ”Lost At Sea". Annars sjunger hon med en intuitiv och på alla sätt imponerande närvaro. Inte minst i hjärtknipande vackra ”Old Beauty/Du kan dö nu” där jag i alla fall inbillar mig att vi alla i lokalen lyssnar lite extra noga – om det nu var möjligt – när hon plötsligt skiftar från engelska till svenska.

Det är något i hennes fraseringar på modersmålet som skär igenom alla tänkbara försvarsmekanismer, som tycks blottlägga varenda nervtråd. Och att Anna von Hausswolff kanske inte är helt främmande för att sjunga mer på svenska framöver antyds av enda extranumret, en i verserna lite trevande men i refrängen väldigt fin balladversion av Stockholmsbandet Ingentings ”Medan vi sov”.