Lillemor vill ge hiv ett ansikte

År 2006 dömdes Lillemor till två och ett halvt års fängelse av tingsrätten i Helsingborg. Rubriceringen var försök till grov misshandel. Under nio år hade hon haft oskyddade samlag med maken och fött två barn. Ingen av familjemedlemmarna smittades av hiv.

I filmen ”Hur kunde hon leva som om det inte fanns”, regisserad av dokumentärfilmaren och radioproducenten Ingela Lekfalk, berättar Lillemor om sitt liv.

– Lillemor säger att hon gör det här eftersom hon inte vill vara tyst och skämmas. Hon vill inte föra över en skam till sina barn, säger Ingela Lekfalk.

– Hon blir ett ansikte för 5 000 personer i Sverige som lever med sin smitta utan att berätta om det. Hon är otroligt modig. Hon skriver historia. Visst, vi har haft namn som Sighsten Herrgård, Ebbe Carlsson och Andreas Lundstedt som har berättat om sin smitta, men ingen vanlig mamma från medelklassen.

I inledningen av filmen får vi se bilder från Lillemors fotoalbum. En blond tonåring som 1986 åkte till Frankrike för att bli au pair. Där förälskade hon sig i en fransman – och kom hem med hiv. ”Jag var väldigt oerfaren och naiv ... det förändrade mitt liv i ett slag. Det fick så enorma konsekvenser, bara en förälskelse”, säger hon själv i filmen.

Lillemor fick veta att hon hade ett år kvar att leva, men snart kom bromsmedicinerna. Och när virusmängden inte längre var mätbar valde Lillemor att tolka det som om hon var frisk.

Hon förträngde sjukdomen, träffade en man, köpte hus, gjorde karriär och skaffade barn. Sekretessen gjorde att bara den behandlande läkaren kände till hennes smitta.

Sanningen uppdagades av en ren slump när Lillemor var på sjukhuset för att få behandling för en äggledarinflammation.

– På den tiden var det pappersjournaler. I dag är journalerna digitaliserade och det tänds i alla fall en röd liten lampa om ospecificerad blodsmitta. Men det är fortfarande den smittade personens ansvar att berätta. Om du inte berättar kan du bli frihetsberövad och hamna i fängelse, men om du berättar hamnar du i ett annat slags fängelse: du blir ensam. Det är inte socialt acceptabelt att ha hiv i Sverige, säger Ingela Lekfalk.

Lillemors make polisanmälde henne, och hon dömdes till fängelse. Hon förlorade också vårdnaden om barnen, på grund av ”hennes svek mot maken”. Nu träffar hon dem varannan helg.

– Hon har tagit sitt straff, men har svårt att acceptera att hon inte får vara med barnen, trots att hon har en ordnad ekonomi, har ett bra hem och är projektledare på ett känt företag. Det blir ytterligare ett straff, inte bara för Lillemor utan även för hennes barn.

Lillemor har valt att ligga lågt i samband med premiären – hon har bara gett två tidningsintervjuer – men Ingela Lekfalk ska åka runt och anordna samtal i samband med visningarna. Så småningom, när tiden känns mogen, kommer filmen att sändas i tv. På de festivalvisningar som hittills genomförts har Ingela Lekfalk fått positiva reaktioner från hiv-smittade.

– De är glada att jag tar upp frågan. Vi har deras röst, men det är ett stort ansvar. Jag hoppas att vi kan bära det ansvaret. Hiv-debatten har varit tyst länge. Jag har inget färdigt svar om hur vi ska prata om hiv, men vi måste börja prata. Just nu är det en väg dit.