Se upp för konsten!

Den 6 september i höstas tog konsthögskoleeleven Malin Holmberg upp sin kompass och började gå söderut från Skeppsholmen. Sen gick hon, ensam, till Wanås slott i Östra Göinge. Det tog 38 dagar.

Nu står hon vid en cirkel av träd i skogen i slottsparken, där hon målat marken och träden lysande gula. Det liknar en kultplats. Verket härrör ur vandringen och heter "Jag ska sluta älska dig".

Malin Holmberg säger att hon gav sig ut på resan för att leta efter färgen på sin egen riktning.

- Mayaindianerna hade, förutom de fyra vädersträcken, en femte riktning. Jag tolkar den som ett centrum, en plats man bär med sig. För dem var den kopplad till en speciell turkosblå färg som man målade offerkrukor och kanske mänskliga offer med. Jag fascinerades av den starka kopplingen mellan färg, våld och kärlek. Och funderade över vilken färg jag själv landade i.

Malin Holmberg är en av 18 elever som gjorde samma resa: från Stockholm till Wanås, utan artificiella drivmedel, under ledning av professor Ann-Sofi Sidén. Nu tar deras upplevelser av "En annan väg" plats i skulpturparken och konsthallen.

Ann-Sofi Sidéns egen film "En annan del av Sverige" skildrar hennes och Annette Fellesons färd till häst. Film och stillbilder på de landskap och människor som kom i deras väg rullar förbi på fyra bildskärmar. En pappa rättar till sin sons kostym på en kyrkogård. En man tittar ut genom ett kontorsfönster och följer oss med blicken.

- Jag hoppas att de som ser filmen har träffat några av de här figurerna. Det behövs inte så mycket för att sätta igång minnen. Samtidigt handlar det om tidsperspektivet. Det oundvikliga livet som maler på, som passerar medan du befinner dig på en plats, säger Ann-Sofi Sidén.

Genom de 18 konsteleverna blir föryngring ett starkt tema för Wanås i sommar. Men samtidigt knyts platsen an till sin historia. Både Ann-Sofi Sidén, Anne Thulin och Roxy Paine, de tre stora namnen för året, har tidigare gjort verk i Wanås.

Anne Thulin ställde ut här 1994, då målade hon stallets portar i ultramarinblått. Nu har hon kastat upp en massa stora röda bollar i trädkronorna. "Double Dribble" frammanar bilden av jättars barn som spelar basket.

- Jag brukar inte jobba med färg, men här på Wanås har jag velat lägga till en färg som inte finns i naturlandskapet för att lyfta fram det som finns. Den runda formen och det röda gör trädet synligt.

Några hundra meter från den första trädbollen står konstnären Roxy Paine yrvaken framför sitt nyss uppförda konstverk. Han har just landat i Sverige och ser "Facade/Billboard" på riktigt för första gången. En jättelik, svart trädsilhuett som stöds av en ram i rostfritt stål, inspirerad både av de stora tjursilhuetter som tronar på spanska kullar, och av den amerikanska sedvänjan att hugga ner en hel skog men lämna kvar en smal remsa längs vägen så att bilister får intrycket av att köra genom storslagen natur.

Det aluminiumträd, "Impostor", som Paine uppförde på Wanås 1998 blev en permanent installation i parken, och starten på ett djupgående utforskande av just träd.

- Här har jag ställt en organisk rytm mot en geometrisk, strukturerad rytm. Det är en idé om en kollision mellan en industriell och en naturlig värld, säger Paine.

- En annan tanke är att det här är trädet på kullen utanför min ateljé. I bland tänker jag att om jag inte går upp och kollar så kan det lika gärna vara en fasad. Men jag nöjer mig med idén att det finns ett träd på kullen. Vi nöjer oss med illusioner.