Rödstrumpa forever

STOCKHOLM. Tidigt i Ebba Witt-Brattströms bok ”Å alla kära systrar” finns en avgörande grammatisk observation.

Den lilla Ebba studerar franska, och häpnar över pluralkonstruktionen för ordet ”de”. Om en grupp män säger man ”ils”. Om en grupp kvinnor säger man ”elles”. Men om gruppen är blandad säger man alltid ”ils”. Tusen kvinnor och en man – spelar ingen roll.

I Ebbas lärobok illustrerades detta med en gosse som lite lojt drog i ett rep, varpå en hel drös med tjejer ramlade omkull i en hög.

Livslånga politiska gärningar har fötts ur mindre saker än så.

– Men nu, när jag arbetar i Berlin, befinner jag mig i tyskan. Den är bättre. Där är jämställdheten språkligt genomförd. Ordet för ”studenter”, i plural, är StudentInnen. Det låter alltså som den feminina formen.

Detta säger Ebba Witt-Brattström på ett upptäckarförtjust vis, med den professionella akademikerns självklara blandning mellan encyklopediskt och anekdotiskt tänkande.

Vi sitter i en soffa i entrén till rikets förmodligen mest deprimerande mediehus, trots den högklassiga produktion som pågår där, nämligen Sveriges Radio i Stockholm. En av många hållpunkter för Ebba Witt-Brattström under en intensiv hemmavecka av bokprat och boklansering.

– Det har varit roligt att skriva, men samtidigt lite ångestfyllt. Vi är många från min generations kvinnokamp som går omkring och småskäms över att vi inte klarade biffen. Att vi inte kunde rädda nästa generation ungkvinns från den gamla vanliga patriarkala ekluten.

Ändå är Ebba Witt-Brattström stolt över vad sjuttiotalets rödstrumpor åstadkom.

– Herregud, vad mycket vi gjorde! Jag fick en chock när jag började rota i mitt Grupp 8-arkiv som består av trasiga Konsumkassar i vårt källarförråd. Egentligen var tanken att kolla igenom lite rörelsematerial och gamla Kvinnobulletiner inför mitt forskningsprojekt om sjuttiotalets kulturfeminism, med fokus på litteraturen. Men så hittade jag också mina kalend­rar och dagböcker, och då insåg jag att här låg det också ett samtidshistoriskt vittnesprojekt och dammade igen. För om vi som var med inte skriver vår historia så ­riskerar den att förvrängas, eller till och med att försvinna. Dagens ungfeminister har rätt till sin kvinnorörelsehistoria. Ni måste få veta att det här, det gjorde vi. Vi gjorde det dessutom inte bara för oss, utan också för er.

Så vad var det som Grupp 8 åstadkom? Kan sjuttiotalets politiska skeenden – komplexa, rödfärgade – sammanfattas i en enda bok?

– Nej, sådana anspråk har jag inte. Det här är min version, andra ger sina. Och det är inga memoarer, de hade sett helt annorlunda ut. ”Å alla kära systrar” är en erfarenhetshistoria. Sjuttiotalets Ebba var en typisk feministaktivist. Men för att göra tiden rättvisa så var jag tvungen att ge den där aktivisten lite mer blod än vad jag hade tänkt mig från början. Som vi sa i Grupp 8: det personliga är politiskt. Inte ”det privata är offentligt”, som det är i dagens bloggarvärld.

Boken innehåller också sex intervjuer, med åttorna Iréne Matthis, Louise Waldén, Inga-Lisa Sangregorio och AnnMari Langemar, med författaren Enel Melberg och Erik Sidenbladh från Befria mannen. Dessa röster finns där eftersom Ebba Witt-Brattström inte vill göra anspråk på hela historieskrivningen själv. Med några intervjuer inbakade blir ordet ”vi” mer trovärdigt. Berättelsen blir mer kollektiv.

Men i sitt arbete som litteraturprofessor har Ebba Witt-Brattström ibland konstaterat att studenter inte alltid är så historieintresserade.

– Just våra studenter drar vi i nosgrimma från Homeros och Sapho fram till i dag, för de har ju valt en särskild nisch. Men det finns ett generellt ointresse bland unga. I synnerhet unga kvinnor uppfattar historien som ett enda stort kvinnoförtryck. Men avhänder man sig vetskapen om alla de stora, starka och geniala kvinnor som har funnits så tappar man förmågan att våga se framåt. Det är avgörande att känna den där ... kvinnostoltheten. Det är säkert ett alldeles politiskt inkorrekt ord, men jag tror att det är rätt ändå.

Ebba Witt-Brattström talar nu inte längre bara om sitt svenska sjuttiotal.

– Vi fattade att det var de anonyma kvinnorna genom historien som utförde det mesta av det civilisationsuppehållande arbetet. Ta trettio­åriga kriget. De pigga och friska unga männen var upptagna med ett rövarkrig på kontinenten. Men nationen fortsatte att producera och exportera som före kriget. Och vilka var det som gjorde detta möjligt? Kvinnor, gamla män och barn.

Sjuttiotalets kvinnorörelse var, med Ebba Witt-Brattströms ord, både vänster och inte. Det var det som gjorde generationsblandningen i projektet möjlig. Liberaler från Fredrika Bremerförbundet kunde möta halvsekteristisk vänster.

– Och själv har jag jobbat både för socialdemokrater och liberaler. Jag är nog helt enkelt en väldigt typisk nittonhundratalsfeminist, en kvinnofrigörelsefeminist. Jag har gått dit där det gagnat kvinnorna mest.

Ebba Witt-Brattström har genom åren haft en förmåga att reta folk. Kanske omedvetet ibland? När vi träffas har hon just tackat nej till att medverka i en tv-debatt med en representant för Feministiskt initiativ, som hon själv var med och grundade – men lämnade med dunder och brak före valet 2006.

– Jag fäller dem inte en gång till, sammanfattar hon i förbifarten, och hör kanske inte ens själv den inneboende provokationen i det uttalandet.

Var det verkligen så att Ebba Witt-Brattström fällde Fi förra gången? Och är det verkligen så att hon genom att delta i en debatt skulle kunna göra det igen?

Oavsett vilket: hon är tämligen säker på att hennes partipolitiska gärning ligger bakom henne. Därmed inte sagt att själva politiken upphör.

– Bara att skriva boken var en politisk handling. Det här sjuttiotalet är verkligen en historisk epok i politisk mening. Den saknar i princip motstycke. Vi behöver helt klart ett nytt Grupp 8, där Kommunals kvinnor borde utgöra kärnan.

Ebba Witt-Brattström har en personlig historia fylld av symboler för vem hon har blivit. Här finns mormor, familjens hjältinna, som 1921 flydde med sina två späda barn undan ryska inbördeskriget, och lyckades ta sig levande från Odessa i nuvarande Ukraina, och hem till Tallinn i Estland. I september 1944, när Sovjet ockuperade Estland, kom hon och Ebbas mor som båtflyktingar till Visby. Mormor fann sig aldrig till rätta i Sverige, och tog till slut sitt liv i ganska hög ålder.

– Men i gengäld älskade min mamma Sverige, och fick ett bättre liv än hon skulle ha haft i Estland under Sovjettiden.

Och här finns pappa, antinazisten som flydde Tyskland 1933, och som drillade sin dotter i demokratins välsignelser.

– Pappa kunde ta mig till riksdagen och ställa sig och peka: Ebba, i det här landet kan du bli riksdagskvinna. Det är ett fritt land, man får säga vad man vill.

Pappan var dessutom tävlingsmänniska:

– Han kunde inte tåla att mamma hade en akademisk examen, så han tog en också. De blev språklärare båda två. Jag fick med mig det. Men nu är jag 56 år, snart måste jag sluta undervisa och lämna världens bästa yrke.

För studenter som har undervisats av Ebba Witt-Brattström – jag har träffat flera sådana studenter – tycks hon inte vara kontroversiell. Här råder i stället enighet i vittnesbörden om ömsesidig kärlek och respekt.

I drygt ett år till är Ebba Witt-Brattström kvar i Berlin som gästprofessor, med yngste sonen och med maken Horace Engdahl.

– Jag är överlycklig över det. Det har varit skönt att komma ifrån den väldigt lilla svenska offentligheten. Folk är så insyltade med varann. Det är inte så lätt att vara gift med Svenska Akademien heller. Det är kul att komma nånstans där det är mig de vill ha, som omväxling. Dessutom finns här fortfarande en klassisk kulturoffentlighet, med lååånga kulturartiklar i Die Welt som kan räcka en hel söndag. En hel regnig söndag.

Varifrån kommer ditt bränsle i dag?

– Det är också något som arbetet med ”Å alla kära systrar” fick mig att förstå. En gång rödstrumpa, alltid rödstrumpa. Eftersom politiken förändras hela tiden, liksom kvinnosynen, och inte alltid i positiv riktning, så är det en otrolig utmaning, varje dag, att driva feminismen framåt. Och det kommer att krävas mycket mera arbete. För när kvinnorna är befriade, vad händer då? Det är det jag vill fråga alla män. Vem ska sopa efter er sen? Är det invandrarnas tur nu, att sopa efter er?