Punkt för en epok

WANÅS 2010. T o m 31.10.

Då Marika Wachtmeister nu lämnar över, är det bara att konstatera hur mycket hon betytt för internationaliseringen och frammarschen av en allt starkare (syd)svensk konstscen.

Årets upplaga på Wanås är lågmäld med grönt tänkande i centrum. De inbjudna Roxy Paine, Anne Thulin och Ann-Sofie Sidén har alla varit med tidigare, och tar chansen att utveckla sina teman.

Sidéns naturtrogna skulptur ”Fideicomissum” satte sig för att kissa vid dammen år 2000. Ack, så vanligt i skogen, men ändå en kritik mot moderniteten. I år har hon tillsammans med elever från Konsthögskolan i Stockholm genomfört projektet ”En annan väg”, där de utan moderna kommunikationer tog sig till Wanås. Hennes video formar en resedagbok, där hon i sakta mak rider genom landet. Den flerstämmiga berättartekniken understryker långsamhetens lov.

Paine står för utställningens mest braskande verk, ”Façade/Billboard”, en siluett av ett jätteträd monterat på en ställning, som för tankarna till reklam. En varningsklocka eller dystopi? Udden bryts, därför att storleken skymmer idén. Bättre lyckades konstnären 1999, då han planterade plåtträdet ”Impostor” i skogen. Då gneds industrialism mot natur så det slog gnistor.

Det stora formatet fungerar däremot i Thulins verk, där röda bollar okynnigt landat i trädkronorna. Och hennes ”Ultra marin” från 1994, då hon målade om stallets port, bländar ännu med sin förening av natur och kultur.

Årets utställning blir både summering och punkt för en epok, vilket understryks av att flera unga deltagare i ”En annan väg” söker nya vägar till verken. Kanske tillfälliga inmutningar som Malin Holmbergs gula glänta eller Ingela Ihrman och Christina Langerts ljudlöst trampande orglar. Fysiskt påtagliga verk, där tystnade gester samlas in – som i ljudkonstens field recordings.

En ny generation konstnärer är på väg till Wanås.