Återvändsgränd för forskningen

Hittills har forskning utvärderats genom peer review, där experter bedömer forskningsfynd och hypoteser inom sitt fält. Bibliometri kallas ett nytt sätt att utvärdera forskning som bygger på hur andra citerar det man publicerar, inte vad man faktiskt visar utan hur populär man är: ett slags vetenskapens Idoltävling. Google har hakat på med Google Scholar, som även lär styra lönesättningen på vissa lärosäten!

Bibliometri håller raskt på att införas som ett sätt att fördela medel mellan lärosäten och institutioner, tillsätta tjänster och ge anslag. I en dystopisk framtid kan man tänka sig att varje forskare tilldelas ett siffervärde, baserat på analyser utförda av datorer, som sedan avgör resurstilldelningen. Men där är vi gudskelov inte än, och vi delar inte heller ut Nobelpris efter bibliometriska poäng (en tanke som nog illustrerar mycket av stolligheterna med bibliometri: vem skulle tro på en sådan Nobelpristagare).

Hur skaffar man sig då bra bibliometri? Man kan se till att få sitt namn på många publikationer, även om man inte bidragit; manövrera sig till toppen i någon av de jättestora forskningshierarkier som alltmer kommit att dominera; sitta med i priskommittéer eller ägna sig åt salamipublikation, där man förpackar data i så fint utskurna skivor att mängden publikationer maximeras. Det finns andra uppenbara egendomligheter: ifrågasatta studier som rentav avslöjats som omöjliga att reproducera där rena falsifikat måste misstänkas kan få många citeringar. Watson och Cricks klassiska arbete om DNA:s struktur är många gånger mindre citerat än en dåtida uppsats som visar på en rutinmetod för proteinbestämning (Lowry).

Men bibliometrins stora problem är mest av allt att den på lite sikt riskerar att underminera vetenskapens trovärdighet. Vi lever i en tid då vetenskapen alltmer politiseras, tänk bara på klimat- och kostdebatterna! Vad kommer att hända om forskare alltmer uppfattas som individer som inte söker sanningen, eller nåja, en bättre om än ofullständig bild av naturen och verkligheten i största allmänhet – utan som strebrar som söker bibliometripoäng. Nya hypoteser är oftast illa sedda av forskningsetablissemanget och inte blir det bättre av bibliometri, utan bara sämre, denna gynnar ju inte obekväma nyheter och innovationer utan habil mainstreamforskning.

författare, professor i medicin och överläkare på Karolinska Institutet