För några år sedan på ett kasino i Vilnius, bland ryska affärsmän och inköpta flickvänner, studsade plötsligt en låt av det feministiska bandet Le Tigre ut ur högtalarna. I den plastiga überkommersialiserade miljön – där servitriserna var klädda i Lolitakläder – kändes punklåten som ett vaccin som bars fram på ljudvågor.

När jag läser Ebba Witt-Brattströms aktivistbibel ”Å alla kära systrar!”, infinner sig samma känsla. Det är som att höra en glad, energisk röst bryta igenom bruset och säga ”Jajamen kvinnor, dags att börja kämpa igen!”

I boken beskrivs de intensiva åren 1971 till 1982. Ebba Witt-Brattström går med i Grupp 8, jobbar med Kvinnobulletinen och börjar forska om kvinnolitteratur. Hon har ofta flera jobb, äter i farten, stencilerar upp flygblad till sent in på natten, rusar från den ena demonstrationen till den andra, komponerar sånger, skriver artiklar och plöjer enorma mängder litteratur.

Grupp 8 beskrivs som ett barfotauniversitet och de stora politiska frågorna rullar förbi – fler daghemsplatser, porrmotståndet, rätten till fri abort, sex timmars arbetsdag, rättvisa löner – och även om många problem återstår erbjuder boken en fa­scinerande exposé över de många och stora kliv framåt som tagits.

Berättelsen är naken. Inga pinsamma, barnsliga tankar är bortredigerade – tvärtom – och det träffar rätt i hjärtat. ”Å alla kära systrar!” är en nostalgitripp som heter duga, både för dem som ingick i Mah Jong-maffian och de som önskat att de kunnat vara med. Det står ständigt en böngryta och puttrar i ett hörn, i Kvinnobulletinen publiceras virkmönster till pungvärmare och det är aldrig långt till en varm studiecirkel där kvinnor i alla åldrar myser ikapp intellektuellt.

Stort utrymme ägnas också åt konflikterna mellan och inom olika väns­terfraktioner i Grupp 8. En av de gamla åttor som intervjuas, forskaren Louise Waldén, beskriver hur svårt det var att få gehör för kvinnofrågor inom den socialistiska rörelsen. Misstron mot åttorna, som av vissa uppfattades som småborgerliga, var stor. 1972 fräser en upprörd Marit Paulsen: ”Det ska jag säga er att jag har mer gemensamt med arbetarklassens män än jag någonsin kan ha med medelklasskvinnor som ni.”

Det är stundtals utmattande läsning om en hektisk aktivistperiod, men också en brinnande kärlekshistoria. Ebba Witt-Brattström njuter konstant av att befinna sig i kvinnodominerade miljöer, och beskriver att hon till och med ”gjorde försök att älska kvinnor, men programmatisk lesbiskhet var inget för mig”. Så långt sträckte sig kärleken till kvinnokönet att när den förste sonen föddes blev hon ”avundsjuk på de i salen som hade fått döttrar”.

Ebba Witt-Brattströms bild av kvinnan omgärdas av en nästintill religiös mystik, vilket självklart inte är oproblematiskt. I feministantologin ”Könskrig” (2007) beskrev Karolina Ramqvist ”hur systerskapstanken smetar över gränserna mellan kvinnor och osynliggör alla kvinnor som står över andra kvinnor i hierarkierna [...] Feminism är inte så enkelt att alla kan gå samman under ett gemensamt plakat”.

Det här är skiljelinjen, ja avgrunden, mellan Ebba Witt-Brattström och många av dagens yngre feminister. Hon uppmanar ”alla kära bitterfittor, silikonfeminister, arga gussar, queerpersoner och anarkistaktivister” att anamma ”feminismens urgamla paradox: ingen individuell frigörelse är möjlig innan hela gruppen kvinnor har frigjort sig!”

Där Witt-Brattström ser en farlig splittring i allt mindre fraktioner, ser åttornas efterföljare en nödvändig fördjupning i identitetsfrågor kring sexualitet, etnicitet och klass. Hon har länge kritiserat bland annat tidskriften Bang för att ägna sig åt abstrakta diskussioner som saknar koppling till ”verklighetens kvinnor”. Missriktat, eftersom just Bang försöker skildra samhällets mosaik.

I boken håller däremot Ebba Witt-Brattström en mildare ton, hon tar (tyvärr) inte ens upp konflikterna som ledde till hennes dramatiska avhopp från Feministiskt initiativ. Hon sträcker i stället ut handen till sina yngre aktivistsystrar: ”Behöver ni hjälp så tveka inte att dra in oss sjuttiotalsfeminister.” Jag uppfattar det som en vit fredsflagga. Men det är en nostalgistyrd inbjudan som förutsätter att den feministiska kampen är en öppen tebjudning under en gemensam paroll. Det finns en mångfald av politiska partier, varför skulle det inte finnas samma utbud på den feministiska arenan?

”Å alla kära systrar!” är en bok som både kommer att inspirera och irritera många. Men något som är plågsamt tydligt under läsningen är att den svenska feminismen utvecklats till en rätt vit historia. Varför inkluderas sällan de unga flickor vars kroppar sexualiseras i alltför tidig ålder genom att de bär slöja? Eller de som inte ens får gå ut sent på kvällen och ta ett glas vin med väninnorna? När jag intervjuade nyhetschefen för en assyrisk tv-kanal i Södertälje frågade jag om feministiska frågor stod på agendan. Vi har inga sådana här, sa han och syftade på feminister. Nähä.

Det här är en blind punkt för majoriteten av dagens feminister. Vi vet – eller bryr oss – för lite om varandras verklighet.

Åttorna bör vara stolta över sjuttiotalets guldperiod. Men det krävs mer än härlig, mustig nostalgi för att bygga en plattform som rymmer både de som vill byta ut hon/han mot hen, och de som inte ens får ha en pojkvän.