Skjut deras hjälpare först

I en av Sveriges mest lästa, eller åtminstone mest bläddrade, böcker, ”Soldaten i Fält”, instruerades en gång i tiden årsklass efter årsklass av unga svenska män i vad som var rätt och fel i krig. Fel var sådant som att gräva för grunda skyddsgropar och inte spänna snubbeltråden till larmminorna ordentligt. Rätt var att vänta med att öppna eld tills fienden var tillräckligt nära. Och så fanns det en uppmaning, en stor orangefärgad punkt: Skjut deras chef först.

En av logementskompisarna knackade mig på axeln och pekade i den uppslagna boken. Vi var båda ny inryckta rekryter och att försvara landet var väl okej, i princip. Men att uppmanas välja någon man skulle döda först. Det var nästan lite som mord, fast fortfarande helt i sin ordning och i enlighet med gällande reglementen.

Detta var länge sedan inser jag, då krigen fortfarande förväntades se ut som på 1940-talet med beväpnade fiender i uniform och gradbeteckningar, och långt innan någon börjat tala om t argeted k illings, i en helt annan betydelse.

Någonstans i östra Medelhavet räknas nu de döda efter bordningen av konvojen med humanitär nödhjälp till Gaza. ”Vi följde våra instruktioner”, förklarar talesmannen för Israels väpnade styrkor urskuldande. Ambassadörer och regeringstalesmän fyller i och förklarar att allt gått rätt till, att Israel förbjudit fartygen att angöra Gaza, att man deklarerat ett stort havsområde som sin maritima säkerhetszon och att våldet bara utförts i självförsvar, enligt handboken. Att de döda följaktligen bara hade sig själva att skylla.

Men ingenting har i själva verket gått rätt till. Israel har inget internationellt mandat att upprätthålla en blockad mot Gaza. Åtgärder som saknar sådant stöd brukar kallas olagliga, som till exempel annektering av erövrade områden, inflyttning av egen civilbefolkning och byggandet av egna barriärer på andras mark. Hur väl soldaterna som firades ner på fartygen än följde några instruktioner så skulle det inte förvandlat fel till rätt, inte i detta avseende.

Att uppbringa civila fartyg med humanitär last på öppet hav blir inte heller mer lagligt för att ett land ensidigt deklarerar en maritim säkerhetszon. Om detta vore möjligt skulle begreppet fritt hav ha försvunnit för länge sedan. Fartyg med humanitär hjälp utgör inget hot och därmed inget legitimt mål, särskilt inte på internationellt vatten. Det finns ingen grund för en nödvärnsrätt, fartygen skulle aldrig, i något läge, ha hotat Israels säkerhet. Däremot hade de kunnat hota något annat, landets politiska auktoritet och kontrollmakt.

Bordningar på öppet hav är alltid riskabla och oförutsägbara. Men inte ens i jakten på Indiska oceanens pirater har det gått till på det här viset. Det finns ingen proportion mellan syftet med bordningen och arten och omfattningen av det våld som använts. Och det finns heller inte någon proportion mellan det våld som riktats mot soldaterna och det som drabbat passagerarna. Som polisinsats ansluter bordningen till det slags massiva dödande våld som kännetecknat repressiva regimer som Kina, Kirgizistan och Iran.

Att krig blivit alltmer farliga, inte för soldater och deras officerare utan för de civila som oförsiktigt går till skolan, väntar på bussen eller bara fötts i fel land, vet vi. Det är inte chefen som behöver vända på gradbeteckningar na. Det är barnen som leker vid vägkanten och som kan vara ett hot som bör se till att akta sig.

Men det moderna asymmetriska slagfältet har inte bara löst upp skillnaden mellan soldater och civila, mellan dem som får dödas och dem som skulle skyddas. Det som också lösts upp är skillnaden mellan stridande parter och utomstående hjälpare och observatörer. Vid ett av de första journalistmorden i Sarajevo under det bosniska kriget 1992–1995 tog prickskytten sikte på mellanrummet mellan bokstäverna ”TV” som offret oförsiktigt och hjälpsamt tejpat på bildörren.

Andra som erbjöd tydliga måltavlor var Röda Korset och inte minst FN:s humanitära transporter av förnödenheter till inringade städer och byar. Hela det bosniska kriget utvecklades till ett krig som kretsade kring den humanitära hjälpen, kring möjligheterna att styra, fördröja och helt och hållet förhindra att den nådde fram.

I Irak och Afghanistan har den humanitära hjälpen blivit den huvudsakliga måltavlan för den internationella närvarons fiender. Detta återspeglar dess utsatthet och sårbarhet, dess symboler är synliga och den måste äga rum på plats, inte på datalänk på distans från ledningscentralen på annat håll.

Men i takt med den humanitära hjälpens ökande utsatthet, och kanske som en viktig förklaring till denna, har dess materiella, men framförallt symboliska betydelse ökat. Vi har fått konflikter där den humanitära hjälpen inte bara är avgörande för utsatta befolkningars överlevnad, utan som utgör konfliktens huvudelement, det slagfält där man segrar eller förlorar. Fast kanske gör man det inte riktigt på samma sätt som förr i tiden, på det gamla slagfältet

Innanför pärmen på min gamla SoldF 1965 års upplaga hittar jag Anvisningar rörande första hjälpen vid olycksfall, utarbetad av Överstyrelsen för Svenska Röda Korset. De delades nog ut tillsammans. Häftet är fullt av handfasta råd vid blödning, kvävning och medvetslöshet. På sista sidan står några ord med stor och oavsedd allmängiltighet: ”Obs. Det finns inga rena sår!”

Wilhelm Agrell

professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet