Arkitekturen vs konsten

Det saknas knappast museer i den eviga staden, men det är först med Italiens nya nationella konst- och arkitekturmuseum Maxxi som samtidskonsten kan utmana barocken och romar­rikets storhet.

Zaha Hadids museum bjuder på en extravagant linjeföring med stora volymer som öppnar och sluter sig om vartannat. Böljande gångramper för både besökare och ljus från rum till rum, väggar av tung betong som växer och krymper, andra som ridåer av glas.

Men Zaha Hadid blir märkbart irriterad när någon dristar sig till att påstå att hennes arkitektur skulle vara för svår att ställa ut i, att konsten väl ändå passar bäst i modernismens vita, neutrala, rätvinkliga lådor.

– Förr ställde man ut i barock­palatsen, och de var knappast formgivna som vita lådor! Arkitekturen har samma rätt som konsten att förnya sig och uppfinna en ny typ av rumslighet, det är nonsens att påstå att konst bara passar i rena, vita rum.

Invigningen av Maxxi pågår i dagarna tre och öppnades förra helgen för allmänheten med fyra stora utställningar, däribland verk av Kutlug Ataman och Luigi Moretti, en av rationalismens skickligaste arkitekter under Mussolini-epoken och även med ­Watergate på verklistan.

Alldeles utanför entréen ligger Gino De Dominicis enorma skelett i glasfiber som en kommentar till hur arkitekturen odödligförklarar sina upphovsmakare.

Men Maxxi är inte ännu en stel och opraktisk arkitekturikon, byggnaden är ännu ett exempel på en internationell avantgardearkitektur som sätter rörelsen i fokus. Inte i en byggnad som rör sig, utan som lockar besökare från sal till sal, med ramper som bryter fram, avslöjar nya utblickar och plötsliga avgrunder.

En byggnad i samma klass som Frank Lloyd Wrights Guggenheim i New York och arkitektbyrån Coop Himmelb(l)aus byggnad BMW Welt i München.

– Det ska kännas som att gå omkring i ett landskap, som på en strand där rännilar korsar varandra. Tanken var att ge en annan form av upplevelse när man rör sig fram genom de här rummen, inte en linjär rörelse som i traditionell arkitektur där utställningssalar placeras i fil bredvid varandra, utan ett flöde genom rum som både ansluter och bryter av mot varandra.

Till skillnad från ett traditionellt konstmuseum så iscensätter Maxxi själva konsten i de stora och upplysta utställningshallarna.

Att Zaha Hadid är märkbart avslappnad och nöjd förvånar knappast, trots att det tog mer än elva år och åtskilliga regeringsbyten innan Maxxi till slut stod klart.

Under presskonferensen hettar det däremot till när den italienske kulturministern Sandro Bondi tackar sin regering för att de slutfört bygget och unisont blir utbuad av konstnärer, journalister och kulturfolk innan han lyckas tacka den tidigare vänsterregeringen.

Zaha Hadid beordrar sin assistent att fixa en espresso med mjölk i, alla intervjuer är tröttande.

Zaha Hadid är sitt irakiska ursprung till trots så brittisk som hon bara kan vara efter att ha hamnat i London redan som liten. Idag är hon den enda kvinnliga arkitekten som erhållit det prestigefulla Pritzkerpriset, arkitekturens Oscar, och hennes forskning och praktik placerar henne bland de främsta på den internationella arkitekturscenen. Och gång på gång under rundvandringen i det nya museet återkommer hon till sitt favoritbegrepp: the field project.

– Med det menar jag att själva byggnaden inte är sig själv nog, den är både en helhet och många olika delar på en och samma gång, den flödar ut och upplöses i det omgivande landskapet och staden. Vi har skapat ett konstcampus med många olika berättelser, inte bara en.

Ett gott exempel finns också i Norden, i Ordrupgaard strax utanför Köpenhamn. Underligt bara att de senaste två decenniernas internationella arkitekturrevolution stannar på andra sidan Sundet, i Sverige är det enda exemplet Turning Torso där endast det yttre lever upp till den expressionistiska arkitekturens experimenterande.

Det är inte bara ett, utan två konstmuseer som samtidigt invigs i Rom. Franska Odile Decq har dubblerat ytan för Macro, Roms eget konstmuseum som ligger inhyst i Peronis gamla bryggeri strax bortom Porta Pia. Och hon bjuder en sällsamt sensuell arkitektur med en betydligt mer intim och mänskligare skala än i Maxxi. Färgsättningen går i svart, rött och vitt.

Greppet är däremot inte olikt det betydligt dyrare systermuséet med ramper som bryter igenom flera olika nivåer, men här är de bättre integrerade i utställningssalarna.

– Överallt i Rom möter man gröns­kande terrasser gömda uppe på hustaken, så varför inte en terrass som kröns med ett torg ovanför mitt museum? En fortsättning på staden som är öppen även kvällstid när museet är stängt, med restaurang, fontän och allt.

De flesta arkitekter bekänner sig till en svart klädkod, så också Odile Decq, men hon går steget längre med svart läppstift, svart nagellack, tung sminkning, voluminösa armband och ett hår som påminner om barnboksfiguren Plupp.

Och hon är glad över en nog så komplex arkitektur som både bryter av och integreras i de gamla byggnaderna. Perspektiv på tvärs och ständigt nya vyer. Ett auditorium i två plan i högglansigt rött. Jacques Tati-inspirerade toaletter med spegelväggar och transparenta handfat som skimrar i olika färger. Svart är hennes färg, hon förklarar att den är lika neutral som vitt, men starkare.

Precis som i Maxxi försätts besökaren i rörelse av arkitekturen, och istället för den traditionella arkitekturens slutna rätvinkliga rum förändras rummen här med varje steg.

Det är lite som att möta filmens och datorspelens ständigt föränderliga världar, men här har det virtuella antagit en dynamisk, fysisk form. Och det fungerar.

– Vår tids konst ställer frågor men ger inga svar, därför måste man som betraktare vara dynamisk, i rörelse. Promenaden längs med rampen genom det stora utställningsrummet ger besökarna nya perspektiv på en samtidskonst som inte alltid är lätt att förstå men som här kan upptäckas på egen hand. Tanken är att man blir medveten om sin egen kropp och får en mer intim och personlig relation till de här rummen.

Att det är två kvinnor som formgivit två museer i världsklass är nog mer av en tillfällighet, menar Odile Decq. Här är det arkitekturen som räknas, inte huruvida man är man eller kvinna.

Hon anser heller inte att Berlusconis Italien skulle vara mer kvinnofientligt än Frankrike, bägge är latinska länder med stark machokultur.

– Vi trodde att vi hade blivit jämlika efter sextiotalets revolt, men det har nästan blivit det motsatta, det är chockerande att vi ska behöva kvotera in kvinnor. Jag gillar inte vår tids politiska vindar, det saknas optimism och det är djupt problematiskt att kvinnor ställs utan jobb och stängs in i hemmet, att vi inte tror att vi kan vara med och bygga vår framtid.