Det nya livet

Hon är fortfarande Victoria.

Att intervjua kända personer är ofta något av en besvikelse; antingen är de alldeles för vardagliga och vanliga för att motsvara förväntningarna, eller så är de tomma skal, samtalsautomater som levererar förinspelade svar på varje pratminus men börjar flacka med blicken så fort en frågeställning avviker från manuskriptet.

Men att träffa Victoria är, på ett svårförklarat sätt, en genuint överväldigande upplevelse. Karisman är kvar. Mystiken. Kanske starkare än tidigare, eftersom det hon en gång representerade nu är borta, hon själv den sista länken till något vi aldrig får tillbaka.

Blicken från de stora mörka ögonen är lugn, värdig, får mig att både krympa och växa när hon fäster den i mig.

Sen händer det märkliga: hon upptäcker min nervositet (jag välter brickan och måste lägga servetter över hela bordet för att Sveriges sista drottning inte ska få mitt kaffe i knäet) och ler varmt mot mig.

– Jag har övat, säger Victoria Westling.

Övat?

– Powerblicken, kallade vi den. Liksom som att vara närvarande och sluten på samma gång, hela tiden se väldigt nyfiken och engagerad ut, men samtidigt med den där lilla reservationen, nästan som ironiskt, att man ser igenom dem. Då känner de sig bekräftade samtidigt som de måste re­spektera oss. Eller, ja, mig.

Använder du den ofta?

– Ja, för den där röntgenblicken är ju väldigt användbar, typ när man reser eller är på föräldramöte i skolan. Intervjuer ger jag aldrig nuförtiden men man fastnar ju ofta med folk som vill snacka och ställa frågor och så, och då hjälper den. Den är som ett slags skydd mot omvärlden.

För vår intervju hade jag tänkt föreslå någon av Stockholms finare re­stauranger eller kaféer, men i stället har vi bestämt träff på ett ganska otippat ställ, ett litet krypin vid Kungsholms Strand, i utkanten av innerstan med utsikt över Karlbergskanalen och Karlbergs slott. En äldre brasiliansk dam driver stället, som är belamrat med allsköns kitsch: Jesus-statyetter, helgonfigurer, stearinljus, änglar, souvenirer från indiankulturer, här och var också spår av det svenska: en hästsko över dörren, en gul dalahäst, på stolar och bänkar de billiga, blåa sittdynor jag förknippar med svenska fritidsbåtar. Överallt den söta och stickande lukten av rökelse.

Det i förstone märkliga valet av mötesplats får snart sin förklaring när jag märker att vi är de enda gästerna. Ägarinnan hänger upp en skylt som meddelar att stället är ”Stägnt”, Victoria sätter sig med ryggen mot fönstret, två civilklädda vakter väntar i en anonym Volvo utanför och så får vi vara ifred.

Har du fått en annan kontakt med dina brasilianska rötter?

– Ja, i viss mån. Uppdraget tidigare handlade ju så enormt mycket om att lyfta fram arvet från Bernadotterna, och förstås att hela tiden betona det ”svenska”, det var ju det som var hela poängen. Min mångkulturella bakgrund har liksom fått komma i andra hand, fast jag ju egentligen är som det här kaféet – en salig röra ...

– När jag sett mig omkring har jag märkt att många kvinnor under en period i livet söker efter sin identitet i sin mammas eller mormors erfarenhet, precis som svenskar med utländs­ka släktband någon gång i sitt liv har velat utforska dem. Den resan har jag först kunnat göra nu, som medelålders.

Victoria Westling bor på en gård i Sörmland samt i en våning på Östermalm. Hon och Daniel var erbjudna att bo kvar på Haga slott, men avstod (”Annars hade det känts som om vi var skyldiga nån nåt”). Familjen Bernadotte har också flyttat ut från Drottningholms slott, och i skrivande stund råder ännu politisk oenighet om huruvida fastigheten ska inredas till monarkimuseum eller, på grund av den unika teaterlokalen, omvandlas till kulturhus.

Solliden, som alltid var en samlingspunkt för kungafamiljen, är fortfarande en viktig plats för Victoria och hennes syskon. Slottet på Öland är familjens privata egendom och ägs efter Carl XVI Gustafs död av Silvia och barnen gemensamt. Victoria avslöjar också att det var där de viktigaste överläggningarna inför tronfrånträdet ägde rum.

– Det var där vi pratade ihop oss. Så fort vi börjat diskutera möjligheten att lämna vårt uppdrag kändes det väldigt fel att vistas på de kungliga slotten. Öland blev en tillflykts­ort. Där har min familj ett hem. Jag är oändligt tacksam för att mina föräldrar skapade – och förstås hade de ekonomiska resurserna till det – miljöer för familjen som är oberoende av monarkin, det gjorde processen mycket lättare.

Under hela den mediestorm som blåste under de smått kaotiska veckorna efter Carl XVI Gustafs bortgång, då kungafamiljen tillkännagav att de hade för avsikt att avveckla det monarkiska statsskicket, vägrade drottning Victoria och hennes syskon konsekvent att ställa upp på intervjuer eller presskonferenser. Kungahuset slöt sig som aldrig förr – till och med för kvällstidningarnas garvade hovreportrar torkade källorna igen. Victoria kommunicerade med pressen via noggrant formulerade kommunikéer, med folket genom förinspelade videomeddelanden. Och sedan hon lämnade tronen för snart två år sedan har hon helt isolerat sig från offentligheten.

Det här är ditt första mediala framträdande sedan du formellt abdikerade. Varför har du hållit dig borta från medierna?

– Att vi lade locket på så pass som vi gjorde under de där veckorna ... det var ju för att det var en känslomässigt svår period. Vi syskon hade bestämt att om vi skulle göra det här var det nödvändigt att inte låta sig dras in i en mediecirkus. Mardrömsscenariot var ju att man skulle få stå till svars i tv-debatter med arga rojalister i dubbelknäppt kostym som tyckte vi svek nationen och allt det där, och så fastna i argumentation och gå på defensiven och hamna i en situation där man kanske skulle komma att säga saker som inte var så genomtänkta. Vår pappa hade ju gått bort och vi var egentligen väldigt sårbara. Så vi bet ihop och följde planen till punkt och pricka.

– Att jag sen har hållit mig undan medierna fram till nu är främst för att den nya konstitutionen måste få en chans att sätta sig. Jag har velat låta den demokratiska processen få ha sin gång. Sen är det förstås också så att det här med att slippa vara tillgänglig för offentligheten är ett privilegium jag och Daniel faktiskt har vunnit genom att lämna våra positioner.

Och ni har njutit av det?

– [med eftertryck] Ja.

I nästa avsnitt: Så avvecklade Victoria monarkin.