Bättre kan vi

Det råder en Sex and the City-revisionism hos 30+kulturkvinnorna som recenserat nya filmen. Förväxlar de sitt eget feministiska uppvaknande med seriens födelse? En nostalgisk stämning råder om att Carrie Bradshaw en gång satt på samma kunskapsskatter som en Simone de Beauvoir.

På landets största dagstidningar tävlar man i att skriva fyndigt om hur dålig filmen är, med seriens djup och vikt som måttstock. Really?

Jag blir rädd när serien refereras till som feminism. 40-talisterna fick Grupp 8 och vi en konservativ kapitalistisk lovsång på sex säsonger, där kvinnokamp inte alls är klasskamp, utan...klackskoklamp?

”Tolv år efter tv-premiären av Sex and the city kan det vara svårt att minnas hur radikalt programmet faktiskt var. Det banade vägen för en ny urban feminism som kombinerade bitterfittan med modefantasten”, skriver Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri.

Jag ser om första säsongen och konstaterar att det enda som det banades för var vägen till att hitta en karl. Till och med som åskådare förvägras man vara subjekt, enda rollen jag får identifieras med är den som ska behaga. Visst, oneliners ibland, men Carrie är safeare än Jerry Seinfield, det är aldrig hon som skriker, sexar, blir tjock. 90 procent av serien vilar på det fantastiska faktum att hon är över 30 år men har en tajt liten kropp.

Systerskapet handlar om att stötta varandra i att hitta en karl. Karriärer och det egna värdet väger inte tyngre än örhänget som jag inte orkar göra en modereferens till. Det är precis som det var på högstadiet, innan man fattade att man var mer än ett objekt.

På det viset finns det en poäng med filmen: Serien har fått surfa i feminismensgränsland, i filmen läggs kortet på bordet: som kvinna är man en maktlös förlorare. Likt en hora är den enda makt man har sin kropp.

Filmen är på en plats där allt rämnat, Charlotte lägger av ett roligt skämt om ifall maken skulle vara otrogen med barnflickan så skulle hon sakna barnflickan. Charlotte är en uttröttad moder, Carrie är provocerande barnlös, Samantha har dödsångest som manifesterar sig i försök att stoppa åldrandet och klimakteriet, det är sympatiskt och väldigt långt från seriens smurfiga persongalleri av sexmonster och fina flickor.

Vad som är ett reellt problem– till skillnad från trumpna spruckna flickdrömmar om att de inte shoppar i New York, eller vafan det var nu alla saknade – är den rasistiska förmedlingen av österlänningen, som kvinnomisshandlare och förtryckare. Det känns smärtsamt 9/11, och daterat i dubbel bemärkelse. Rasism är oglamouröst på ett sätt realism aldrig kan bli.

Jag vill bara att vi inte ska syssla med historierevisionism här. SATC är inte Grupp 8 för 2000-talet, vi måste sikta högre än så.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli
journalist och författare