Farväl till monarkin

Som dyslektiker har Victoria Westling i hela sitt liv föredragit muntlig information framför egen inläsning. Det kanske är en av orsakerna till att hon själv är en bra intervjuperson. Flera gånger under den kommande timmen kommer jag att slås av hur tydlig, klarspråkig och välformulerad den före detta drottningen och kronprinsessan är när hon beskriver det förlopp som ledde fram till att monarkin avskaffades.

– Som barn förstod jag inte så mycket, förutom att mamma och pappa alltid måste gå iväg på middag på kvällarna och att vi barn inte kunde följa med. Att mamma var ledsen och sa att hon hellre hade velat stanna hemma med oss. Jag minns att jag undrade varför mammas och pappas jobb var så tråkigt, varför vi alltid skulle vara med barnflickorna. Madeleine och jag lekte aldrig prinsesslekar när vi var små, vi förstod aldrig tjusningen i det livet, bo på slott och ha fina klänningar och sånt. Det var aldrig vad vi drömde om.

– Sen när jag blev äldre och förstod mer kunde jag bli fascinerad av det, av traditionen, vara en länk i en lång kedja. Och som tur var fick jag en ganska skyddad uppväxt med väldigt trygga nätverk av kompisar och en skola som fungerade bra. Jag jobbade extremt hårt för att kompensera mina läs- och skrivsvårigheter och det blev på något sätt också en barriär mot allt det andra, det fanns helt enkelt inte utrymme för att grubbla så mycket.

– Slutet på 90-talet var en kritisk period, jag drabbades av ätstörningar, kraven tornade upp sig, folk började ifrågasätta min duglighet som regent. Sen träffade jag Daniel och vi blev kära och jag började föreställa mig ett liv i monarkin tillsammans med honom. Det var nog första gången det kändes självklart för mig att bli drottning.

Det låter paradoxalt, att först när du kände dig redo för ditt ämbete kunde du ta steget och lämna det?

– Ja, eller hur? Men det var faktiskt så. Månaderna efter bröllopet – och den fullständigt bisarra hysteri som rådde kring det – kunde jag för första gången på många år överblicka min situation. Vi hade flyttat till Haga ... alltså, tänk dig själv att flytta hemifrån när du är 33 år gammal! Att övervinna dyslexin, ätstörningarna, bevisa att jag funkade, visa världen att jag och Daniel var ett par ... äntligen var allt, liksom, klart. Och då kom tankarna.

Fanns det någon avgörande händelse som fick dig att börja ifrågasätta din roll i monarkin?

– Ja ... det här gör mig fortfarande förbannad, men det var förstås händelserna kring min första graviditet. Vi hade precis fått beskedet om pappas sjukdom och hela familjen var förstås i chock. I samma veva kom det ut att jag och Daniel väntade barn, och eftersom vi ville avvakta med att offentliggöra pappas hälsosituation började tidningarna spekulera i andra skäl till varför vi dragit oss undan. Det spreds en massa rykten på nätet om att det inte skulle vara Daniel som var pappan, att det skulle vara något fel på barnet i magen, att jag hade fått en psykos av något slag ...

Victoria tittar ner i sin lunchtallrik och är tyst i några sekunder.

– Det var som om det passerats en gräns i medierna med allt ... ja, med det som hände kring Madeleines förlovning helt enkelt. Plötsligt var det okej att behandla mig som vilken Britney Spears som helst. Kvällstidningsjournalister som låg på vakt utanför mödravårdscentralen och försökte muta personalen för att komma åt våra ultraljudsbilder ... det var vidrigt! Att vara gravid och ha en svårt sjuk far och en massa plikter och sen vara utsatt för det drevet, jag önskade ingen att få uppleva det. Det var en tidig morgon när vi satt och åt frukost och såg alla skåpbilar och tv-kameror utanför staketet och jag sa just så till Daniel, att jag önskar ingen det här. Och han lade en hand på min mage och tittade väldigt allvarligt på mig och då förstod jag ju innebörden av det jag just sagt.

Hur delaktiga var dina syskon i ditt beslut?

– Vi hade en lång kväll på Öland bara vi tre, där vi pratade igenom vad vi ville göra när pappa var borta. Madde sa rent ut att det skulle vara en lättnad för henne att slippa vara en offentlig person, och bara få ägna sig åt sina intressen, resa, starta företag, jobba med mode. Som yngst har hon aldrig föreställt sig att hon skulle bli statschef, hon skulle ändå bara ha varit stand-by i hela sitt liv. För Carl Philip var det mer kluvet, han identifierade sig mer med pappa och hans arbete för Sverige. Vi hade ett ganska långt samtal om det där.

– Men sen är det ju så att jag alltid har varit väldigt mycket storasyster i vår familj. Jag har nog varit en ganska bossig person mot mina syskon, tjatat på dem att vara i tid, att räta på ryggen, skärpa sig, allting sånt. Jag har varit den som tagit ansvar och haft kontrollen. Jag tog ansvaret den här gången också, och då kände de sig trygga med det, med tanken på en annan framtid. Fast vi trodde ju inte att det skulle bli så snart.

I sina memoarer beskriver Mona Sahlin ert första möte som väldigt dramatiskt.

– Ja, mer för henne än för mig, tror jag. Hon blev helt överraskad. Hon hade kommit ut till Haga för att överlämna en gåva från regeringen till Gustaf, som var nyfödd då, och när jag sa att jag ville tala med henne privat trodde hon nog att det skulle handla om pappas sjukdom. I stället berättade jag om min och mina syskons intentioner. Att vi hade bestämt oss för att jag, när det blev dags, skulle bli drottning och sedan abdikera, att mina syskon skulle avstå från att ta över och att Sverige då, enligt successionsordningen, skulle stå utan tronföljd. Jag sa till Mona att det förstås skulle åligga riksdagen att besluta om fortsättningen, men att jag personligen ansåg att det rimligaste skulle vara att avskaffa det monarkiska statsskicket.

– Det var i soffan i mitt arbetsrum. Mona satt tyst ett tag medan jag ammade Gustaf, hon såg lite trött ut. Hon frågade om jag och mina syskon verkligen hade tänkt igenom konsekvenserna av det här ordentligt. Jag sa ja – det var naivt, förstod jag i efterhand, för konsekvenserna gick inte att överblicka. Hon nickade och sa att då hoppades hon att hon skulle slippa vara statsminister när den dagen kom.

Hur hanterade hon situationen sen, tyckte du?

– Pappa insjuknade ju igen väldigt plötsligt och han gick bort bara några månader efter det där mötet. Då var Mona väldigt schyst, tyckte jag, stöttade oss syskon och sa att hon kunde ta det här själv om vi inte orkade. Men jag tyckte jag var skyldig pappa att göra det här med stil. Så vi hade en konselj med hela regeringen där jag förklarade hur vi tänkte göra, och sen, direkt efteråt, mötte vi medierna.

– Jag tror aldrig jag varit så nervös. Vi stod hela familjen i det där rummet och jag sa precis det vi kommit överens om, att vi ville avveckla vår funktion i monarkin under värdiga former, där jag under en övergångsperiod skulle gå in som statschef i väntan på en ändring av det svenska statsskicket. Sen var det meningen att Mona direkt skulle ta över och förklara hur de skulle tillsätta en grundlagsutredning med sikte på att kunna ha en första omröstning om den nya konstitutionen redan innan valet. Men journalisterna började skrika i munnen på varandra och stämningen därinne blev helt hysterisk. Ingen hade misstänkt något.

Victoria ler åt minnet.

– Så kamerorna blixtrar och folk står och skriker och plötsligt lutar sig Daniel fram mot mig och viskar: ”Minns du det här rummet? Det var här vi stod förra gången också!” Och då tänker jag tillbaka på vår förlovning och den varma känsla jag hade den dagen, att det här bara är en variant av samma grej, det handlar om vår framtid nu också. Jag kramar hans hand så hårt jag kan och tänker att nu gör vi det här.

Jens Liljestrand

författare och litteraturvetare