Glänta – mitt i prick

Finns det någon artefakt som vår kultur frambringat mer intrasslad i våra driftssfärer än vapnet? Död och lust, Thanatos och Eros. I kulturtidskriften Gläntas nya nummer (nr 1 2010) med tema vapen ligger antagandet om vapnens arketypiska innebörder som en dov underklang till textmassan. Men det är långtifrån numrets ämne. Gläntas estetik är fast förankrad i en historiserande idétradition; föreställningen om och bruket av vapen förblir konsekvenser av historiens större rörelser.

Inte minst blir det tydligt i Michael Azars historiska exposé, där han pekar på hur vapenteknologiska förändringar nästan alltid försatt rådande hierarkier ur balans – som att övergången till långbåge i Europa kan ses i ljuset av fransmännens nederlag mot engelsmännen vid slaget vid Crécy 1346, eftersom de förra vägrat anpassa sig till de senares ”barbariska stridstekniker”. Slaget blir en del i en samhällsutveckling där aristokratins självbild som utvald krigarklass omskakas i grunden.

Azars artikel är en effektiv språngbräda in i ett njutbart Gläntanummer med texter av Anne Carson och postdramatikern Martin Crimp, en encyklopedi över datorspelsvapen och en intervju med Jan Guillou. Men också artiklar om betandade vaginor, Palmemordvapnet, cyborgsoldater och svensk vapenexport.

En höjdpunkt är Christina Kullbergs artikel om Maxime Du Camp, fotograf och Flauberts medresenär i Orienten vid mitten av 1800-talet. Eftersom dåtidens kamerateknik krävde att motivet förblev blixtstilla i flera minuter, lurar Du Camp en egyptisk matros som står modell för honom att hans kameraobjektiv är en kanon vars avfyrning styrs av rörelse. Sceneriet påminner om en skenavrättning. Och artikulerar samtidigt en intressant problematik. Du Camps lögn förvandlar oavsiktligt kameran till mer än ett metaforiskt vapen i det västerländs­ka kolonialprojektet. En minst sagt fasaväckande precis bild av den europeiska imperialismens sönderslitande historia.

Hanna Nordenhök

poet och litteraturkritiker