Bredaste upplagan av Sweden Rock

Krock nummer ett: Stone Sour och Dundertåget. Amerikansk radiohitmetal kontra svensk urtidsrock'n'roll, helt olika uttryck men ändå två band med anspråk på framåtblickande, band som kan ingå i någon sorts tanke om koll på läget och hade varit vettigare att placera i par med reliker som Y&T eller Nazareth (upplysningen om att oooh, kärleken gör ont är dagens mest oundvikliga).

Stone Sour är ett sidoprojekt – sångaren Corey Taylor och gitarristen Jim Root ingår också i Slipknot – som blivit så framgångsrikt att det inte längre är självklart vilket av banden som är ”det andra bandet”. De låter snyggt, tungt, tillgängligt och skulle vara ganska ospännande om det inte vore för Taylors fenomenalt dynamiska röst och imponerande förmåga att matcha sin ”Aladdin Sane”-tröja med en knallorange bygghjälm under avslutningslåten ”30-30/150” - han får det att se ut som en självklar rockaccessoar. Bäst låter ösiga ”Get Inside”, lustigt nog den bit som ligger närmast soundet hos sångarens andra band.

Det som mest dröjer sig kvar i minnet av halvtimmen jag hinner tillbringa med Hellacopters- och Thunder Express-avkomman Dundertåget är snärten i trummorna och frontmannen Robert Dahlqvists fylliga, sjungande gitarrton. Det låter vintagevarmt och vindlande, levande – att killens smeknamn är ”Strängen” är inte konstigt, han verkar vara ett med dem. Sofia Talvik, Mange Schmidt och Wille Crafoord – trion som gett pophögern ett ansikte med kampanjlåten ”Flyter” - tillägnas spåret ”Slut som artist”.

Sabaton har vuxit en scenstorlek sedan SRF-spelningen 2008 och drar hysteriskt mycket folk samt säljer fler tröjor än någon annan artist på festivalen. De har säkrare körer och fetare bomber, annars är allt som vanligt. En hårdrockscover på ”Långa bollar på bengt” - med Svenne Rubin som gäst – visar exakt var de vill att skåpet ska stå: i farstun hos Stefan och Krister. Folkets kärlek till de fem från Falun växer ytterligare. Räkna med att de står på största scenen inom tre år.

Samtidigt har delar av gothmetalliska Tiamat smugit sig in i Rockklassikertältet för en akustisk spelning. Bandledare Johan Edlund gör en onödig Tiamat-cover med Andrew eldritch-djup sång och låter kollegan Anders Iwers framföra Neil Youngs ”Hey Hey, My My (Into The Black)” desto mer övertygande, men mest intressant är hans nyskrivna, svenskspråkiga solomaterial. Det är Thåström, det är Anders Petersens fotosviter från hamnkvarteren i Hamburg, det är rumlande kaptener och sprit och omöjlig kärlek och svett som duschas bort klockan tre på morgonen. Originellt är det inte, men inlevelsen i sången och de sparsmakade arrangemangen tar musiken långt bortom Radioreklamfonden i bakgrunden och det bakomliggande dånet från Sabatons pansarvärn.

Kanske är jag ensam om att uppleva Slayers krock med tyska psykedeliapionjärerna Amon Düül II som just en krock. Eftersom det är min femte Slayer-konsert på fem år – man får nästan anstränga sig för att undvika dem – avvarar jag tid för tyskarna, som på pappret känns som ett måste och som en fantastiskt cool och vågad bokning. Hade fått för mig att de hade något med krautrock att göra, men den sortens behagliga monotoni infinner sig bara i utdragna jammet ”Flowers of the Orient”. Teatraliskt mässande ”Deutsch Nepal” är också bra, sedan låter det rörigt, gapigt och falskt om sången. Plus dock för att kollektivets medlemmar hunnit fylla både sextio och sjuttio – gitarristerna skulle jag för övrigt omedelbart köpa en Aluma av om jag såg dem utanför centralen i Lund – och ändå ger järnet (trummisen i bar överkropp).

Slayer-godingar som ”South of Heaven”, ”Silent Scream” och ”Angel of Death” är bästa tänkbara återställare. De är för en festivalsommar vad kyssar är för kärlek och grädde för kaffe. Tom Araya såg ondare ut i talibanskägg, men rösten är knivskarp. Ser en tröja med budskapet ”Tom Araya is our Elvis” och kan bara nicka instämmande. En tolvårig kille med trumpinnar försöker hålla takten till ”War Ensemble” på kompisens ben. Det går sådär.

Jublet när Danzig presenterar MTV-hiten ”Mother” vet inga gränser: uppenbarligen är det där publiken hör essensen av hans barbröstade, höftrullande varulvsblues. ”Dirty Black Summer”, ”Tired of Being Alive”, ”Her Black Wings”, ”How the Gods Kill” och några andra snart tjugo år gamla bitar har nästan samma effekt: den perfekta kombinationen av sex och Satan försätter åhörare i juckande, vrålande extas. Danzigs röst har kvar sin ylande kraft, däremot är gitarristen Tommy Victor (Prong, ex-Ministry) lite för mekaniskt precis – förmodligen färgad av tidigare riffmiljöer – för att riktigt återskapa svänget som bästa Danzig-gitaristen John Christ hade. En omständigt malande ”Thirteen” - skriven av Danzig men odödliggjord på Johnny Cash ”American Recordings” - låter mer som en cover än som det original den är.

Största frågorna kring Aerosmiths spelning har handlat om frontfiguren Steven Tyler. Vilka droger går han på för tillfället? Är han ens medlem i bandet? Halv tolv på torsdagsnatten visar han sig på scen och det står klart att fansen inte behöver oroa sig. Lika mentalt som fysiskt närvarande skriker han precis så högt som man kan förvänta sig av en sådan mun och ser ganska välmående ut även när solglasögonen åker av.

Spelningen avslöjar dock inte min främsta fråga: hur sjutton kom det sig att Aerosmith av alla band fick det första egna ”Guitar Hero”-spelet? Översatt i plastgitarrtermer låter repertoaren som något som inte kräver mer än de två första knapparna (utom när det blir solo, för då blir det jobbigt). Uppenbarligen missar jag något som större delen av Sweden Rock uppfattar, men jag tycker att det bara tuffar på i makligt tempo utan att musiken kommer någon vart. Det låter verkligen som rockmusik – ljuden, poserna, allt verkar tekniskt korrekt – men jag blir ännu mindre sugen än vanligt på festivalöl (Kiviks ”Rockmust” är alltid ett bättre alternativ) och får återkomma efter vidare studier inom Aerosmith-området.

Att norska black metal-bandet Mayhem spelar samtidigt som Aerosmith kan inte ses som en krock hur man än vrider och vänder på det. Det oljud som sprutar från Dio-scenen är Steven Tyler och Joe Perrys diametrala motsats. Vokalisten Attila Csihar hasar in i scenröken utstyrd som någon sorts katolsk kardinal, med ett rökelsekar i ena handen och en hängsnara i den andra. Hans röst blir oftast ett väsande biljud i den vinande vägg som övriga musiker bygger upp med gitarrer och trummor i absurda tempon. Det kan vara den mest intensiva spelning jag sett. Långa delar skulle passa lika bra som en ljudinstallation i Malmö Konsthall som på en scen. Det är så abstrakt hårt och fientligt – till skillnad från alla andra Sweden Rock-artister, som vill bli gillade av så många som möjligt – att jag blir alldeles varm i kroppen (och ganska mjuk i hjärnan och öronen). ”Känner ni er höga? Då är det dags att vi tar ner er”, muttrar Attila och bandet drar åt tumskruvarna ännu ett varv. Jag har aldrig sett en så stor konsertpublik vara så tyst.