Cavling fäller ner visiret

MALMÖ. ”Tidningen Resumé är ofta först med hårda nyheter om medier och reklam. Men också ofta med skvaller och gissningar förvandlade till påståenden i rubrikform.”

Så skrev jag en gång för fem år sedan när jag intervjuade dess chefredaktör Viggo Cavling.

Inget har hänt sedan dess.

Eller jo, Viggo Cavling har skrivit en roman. Men Resumé är likadan, och Viggo Cavling använder oblygt de kanaler tidningen ger honom för att marknadsföra sin debutbok – som mest av allt handlar om hur en rad människor brister i yrkesetik.

Det ska förmodligen till någon som Viggo Cavling för att komma undan med det.

Romanen heter ”Rörmokaren” och handlar om en elitsoldat och ”fixare”, son till en hög socialdemokratisk parti­funktionär, som disponerar en stor summa pengar och en direktlinje till Göran Perssons närmaste man Lars Danielsson.

Eller nej. Så står det ju inte i boken, men ingen enda gestalt är på något avgörande sätt ändrad från den verkliga person som står förlaga. Statsministern hette Per Göransson i de tidiga versionerna av boken, men det blev för mycket, så han döptes om till Kjell i sista stund.

– Jag brukar säga, säger Viggo Cavling då vi träffas i Malmö, att när Thomas Bodström får frågor om de avvisade egyptierna, då fäller han ner ­visiret. För att klara sig i offentligheten behöver man ett visir. Mitt mål har varit att skriva vad som händer när visiret är nedfällt. Den processen, den ångesten. Just sådana saker är skönlitteraturen bra på.

Boken börjar med att Thomas Bodström, förlåt, ”Henrik Axelsson”, fotograferas av en paparazzifotograf medan han under Säpos beskydd träffar en älskarinna i sin limousine.

Tid att kalla in fixaren. Rörmokaren. Ordna så att de där bilderna aldrig ­publiceras.

– Först skrev jag en klassisk svensk självbiografi, en klassisk debutroman. Sedan skickade jag den till lite olika förlag. Och ingen tyckte den var bra. Jag fick mycket smärtsam kritik. Så då tänkte jag att jag struntar i att skriva en debutroman som är en debutroman, jag skriver en riktig roman från början. Klas Östergren fick den uppmaningen en gång efter att ha skrivit ett par av sina första: Hur vore det om du skrev en riktig roman nu då? Och då skrev han ”Fattiga riddare och stora svenskar”.

Hur valde du ämne sedan?

– Vad kan jag bäst? Enkelt: Stockholm på 00-talet, makten, Stureplan. Den miljö jag befinner mig i. Politiken, medierna och det finansiella systemet. Och hur ska jag få eld i den soppan? Då måste jag ha en person som är som Ebbe Carlsson var. Som på förmiddagen kan skvallra med statsminister Olof Palme och på eftermiddagen kan ragga upp en rysk sjöman. Den spännvidden. Men om man tillsätter en ny sådan person, hur skulle han då vara? Bra utbildad, diskret, väluppfostrad. En Tom Ripley och Carl Hamilton i ett.

Och så ska han vara bög?

– Och då blev det ... roligt att han var bög. Det sättet att ha relationer på passar hans karaktär, att han inte kan ha några riktiga relationer. Det funkar bättre om han är gay. Jag kan mycket om den världen och det är kul att berätta det. Det finns något ensamt i gayvärlden som går hand i hand med Mårtens sätt att leva. Man väljer bort mycket när man är gay. Utsattheten är spännande. Mårten är gay, men han är ingen fjolla. Han är en otroligt manlig man. Nu har ju gayrörelsen utvecklats mycket mer traditionellt, men ... ja. Så gjorde jag honom. Sedan tänkte jag då ”men var ska han gå i skolan”, jo, han ska gå på internatet i Sigtuna. Klassisk svensk överklass och sosseadel möts där.

Hur har du arbetat?

– Jag började springa och skriva samtidigt. Ett år senare skulle jag springa maraton och boken skulle vara klar. Det visade sig att det var lättare att springa maraton än att skriva en bok.

Har du behövt mycket hjälp?

– Massor. Jag tror alltid att det är bra att andra lägger sig i. Boken har blivit mycket bättre tack vare min förläggare och min redaktör. De har drivit på ett väldigt bra sätt.

Hur har du testat bokens kvalitet?

– Jag har gett den till människor i de kretsar jag skriver om. ”Ja, så är det”, säger de. ”Känslan stämmer”, säger de.

Vilka då?

– Till exempel en finansmäklare och en polis. Bland andra.

Men vem?

– Jag har valt att inte tacka någon i boken. Jag tackar dem jättemycket på andra sätt.

”Rörmokaren” handlar om hur yrkesetiken brister för ledande politiker. Hur ser du själv på yrkesetik?

– Jag är för hårda tag. Man ska kritisera hårt och bli kritiserad, särskilt när man bevakar det som vi bevakar. Ingen som Resumé skriver om är det synd om. Det är inte synd om Johan af Donner. Alla de vi skriver om tjänar som jag, eller mer.

Och du tjänar?

– 60 000 i månaden, fast jag jobbar bara 80 procent nu. Men jag har vissa riktlinjer som utgivare. Att det ska kännas bra. Att vi inte ska hänga ut folk eller hålla rättegång mot folk. Jag har ingen formel, men jag har ju ändå varit utgivare och chefredaktör i sex år. Ibland blir det fel. Även jag gör saker som inte blir bra. Jag tycker lagstiftningen är bra på så vis att jag är ansvarig för det som står. Men tänker man för mycket på det blir man galen, då kan man inte sova.

Vad skulle du göra om du fick tag på bilder som de du beskriver i boken?

– Det är bara att publicera. Under arbetets gång har ju verkligheten kommit ikapp min fantasi. När statsministerns högra hand och en känd politisk journalist satt och pussades på krogen, det är ju exakt som mitt första kapitel.

Inte exakt kanske.

– Det hon gjorde var värre. Att bli berusad när man leder landet är värre än att knulla i sin statliga tjänstebil. Anta att Ulrika Schenström hade fått någon idé för sig så hade hon kanske ringt ett samtal till ÖB och sagt ”jag vill ha tre Jas-plan här och nu”. Då hade det blivit så. Och ”Rörmokaren” är en skröna från den världen.

Vad kan du säga om din personliga fascination för kändisskap och makt?

– Boken är ett resultat av min egen resa från Oxie och Rosengård till Stureplan och in i de här väldigt speciella miljöerna. Jag gillar att komma in i miljöer där man inte känner så många, och försöka förstå hur det funkar. Överklassmiljöerna är jag ... kanske inte färdig med, men jag tar en paus från dem och försöker hitta lite andra miljöer. Det finns ju mycket att ta av. En Röda Kors-chef tar pengar från fattiga barn i Afrika, sånt kan man ju knappt hitta på, det är så sorgligt att det blir roligt. Verkligheten är ju rolig.

Beskrivningen av medievärlden känns central för boken.

– Ja, och så som Joachim Berner framställs som DN:s chefredaktör, så tror jag min personal ser mig. Jag snackar ju inte med dem mer än nödvändigt. Så fungerar det ju.

Viggo Cavlings pappa dog i cancer när Viggo var tretton. Pappan var då 67 år gammal.

– Det där präglade mig när jag var ung, att jag var lite speciell. Och som vuxen har det gett mig ett fokus på nuet.

Vänta där, ”lite speciell”? Hur då?

– Ja, alltså, vad ska jag säga ... Det här är ju ... Man är ju speciell om man bor i ett radhusområde i Oxie och har väggarna täckta med böcker. Det var de inte i de andra radhusen. Mamma och pappa gick på klassiska konserter. Det fanns en intellektuell miljö inne hos oss. Den fanns inte på det sättet hos grannarna.

Hur reagerade du när pappa dog?

– Jag var väldigt ledsen. Han blev något slags ikon för mig. En del av hela Cavling-arvet. Min farbror gav ut sextio böcker, min farfar säkert trettio. Vi har en meter Cavling-litteratur i hyllan hemma. Sedan blev pappa en drivkraft. Man kan inte revoltera mot en död på samma sätt. Man får inordna sig. Att jag skulle leva ett liv utan att ge ut böcker ... Det skulle vara väldigt konstigt. Jag ska inte säga att det är förutbestämt, men det har varit viktigt för mig att åtminstone försöka. Jag tycker att man ska sätta upp olika mål för sig själv. Och de ska inte vara för långt borta.

Har du långsiktiga mål?

– Min familj är ett långsiktigt mål. Att mina barn ska få växa upp i en miljö som präglas av generositet och kärlek. När pappa dog var vi en väldigt liten familj kvar. Jag uppfattade oss som ganska utsatta. Nu har jag fått barn och min syster har fått barn. Att vara en del av den stora familjen är en stor sak. Jag är väldigt stolt över mitt namn. Att heta Cavling och vara en del av den stora publicistiska traditionen är något super-superhäftigt. Jag är också stolt över att vara en del av min frus familj. I våra barn möts Skåne, Danmark och Pakistan.