Farväl till anonymiteten

Nu ska vi räkna lite här:

Det finns fotoprogram som kan känna igen ansikten. Du lägger in dina bilder och taggar personerna med namn. Snabbt lär sig programmet: Är detta också mamma? Och detta? Och detta? I Malmö finns ett företag som arbetar med just sådan ansiktsigenkänning. Det internationella intresset för deras teknik är enormt.

Det finns allt bättre kameramobiler. Snart kommer de att kunna ta ett någorlunda skarpt porträtt på mer än tio meters håll.

Det finns allt starkare sökmotorer, som med häpnadsväckande precision filtrerar fram information som vi upplever som relevant.

Ett plus ett plus ett är lika med tre gånger mer än vi har kunnat föreställa oss. Tänk själv: Du går gatan fram. Ser någon som tar en bild på dig, och vet att vederbörande inom några sekunder kan få klara besked om vad du heter. Säkert också om du är rik eller fattig, singel eller sambo, på resa eller bara ett stenkast hemifrån. Ingen skulle förstås drömma om att tillhandahålla en tjänst som berättar allt det – gränserna flyttas i stället av det faktum att ingen tar ett helhetsansvar, av att varje enskild tjänsteskapare säger ”visst kan vår tjänst missbrukas, men vi har ett antal begränsningar”.

Varpå någon annan snabbt utvecklar en tjänst som täcker för de begränsningarna.

Så fortsätter det. Folkmassans skyddande anonymitet är alltså på väg att bli historia.

Vidare blir det allt vanligare med krav på legitimation i alla möjliga och omöjliga sammanhang. SJ har på detta vis försämrat servicen för sina resenärer; nu kan jag inte ge en biljett till min fru när vi i sista stund bestämmer att det blir hon och inte jag som går på det där släktkalaset när ett barn plötsligt har blivit sjukt. I Europa råder en passfrihet som bara blir skrattretande – eftersom den förutsätter att man kan legitimera sig. Senast jag var i Bryssel höll jag på att inte bli insläppt med mitt svenska körkort som legitimation. Och säg det hotell som inte nogsamt kontrollerar de övernattandes identitet?

Här har något förändrats, ganska radikalt, och på ganska kort tid. Om vi inte längre kan röra oss anonymt i det fysiska rummet, om vi inte längre kan ta en promenad på stan utan att riskera en ansiktsgoogling av precis vem som helst – och det slaget tycks redan förlorat – desto viktigare då att kunna ta en sådan promenad på nätet. Det är en tanke som håller samman och som jag personligen sympatiserar starkt med. Någonstans bör människan få vara i fred, med sina ärr och tatueringar, som den tyska författaren Juli Zeh har uttryckt det. (Hennes på svenska kommande bok ”Corpus Delicti” handlar om en framtid där statens intresse för biometri har tagit sig groteska proportioner; det blir brottsligt att inte sköta sin kropp. Övervakningen blir självklar, övervikt blir straffbart.)

Sydsvenskans höjda krav på artikelkommentarerna har redan gjort Sydsvenskan.se till en bättre sajt. En nätanonymitet som under förvirrade yttrandefrihetsparoller gör det möjligt för vem som helst att säga och göra vad som helst utan minsta konsekvens är en ren mardröm. Så vill jag inte att internet ska se ut, av det enkla skälet att jag inte vill att samhället ska se ut så. Och det blir allt mindre fruktbart att alls särskilja de begreppen. Samhället är internet. Internet är samhället.

Kanske är integritetsfrågan ett undantag. Ur ett strikt sociokulturellt perspektiv är trenden av personlig integritetsinskränkning i den analoga världen faktiskt det bästa argumentet för en stark eller stärkt integritet online.

Hur det sedan ska förenas med rättsstatens principer är en mycket svår fråga. Just därför ska den beskrivas och diskuteras så, som en svår fråga. Enkla svar av typen ”integritet är i varje läge lika med anonymitet” räcker inte.

Anta då att tesen stämmer, anta att vi av ett slags teknisk kombinationseffekt är på väg att förlora vår anonymitet i den fysiska verkligheten. Vad ska det betyda för vårt liv på internet? Bör det läsas var för sig, eller tillsammans? Och, beroende på hur vi svarar: Vilka möjligheter har vi som medborgare och nätanvändare att säga nej tack till en teknik vi inte tycker om?

Allt jag vill är att få vägen tillbaka beskriven för mig, av alla de utvecklare som tar ansvar för delar men aldrig för helheter. Vi måste inte vandra den vägen, det är inte det jag säger, men vi måste veta var den finns.

Hur mycket jag än älskar den teknik som varje dag hjälper mig att lösa tusen vardagsproblem och på det hela taget gör livet lättare och roligare så accepterar jag aldrig i livet människans kapitulation från uppdraget som beslutande kraft.

Andreas Ekström
medarbetare på kulturredaktionen