José Saramago har avlidit

Jag tror knappast att någon präst var närvarande när den portugisiske författaren José Saramago gick bort igår, 87 år gammal. Om man försökt tillkalla en, föreställer jag mig att Nobelpristagaren med sina sista krafter hade skickat iväg honom. Saramagos skarpa kritik mot religionen och den katolska kyrkan var ett återkommande drag i hans författarskap.

Så sent som i fjol vållade hans senaste roman ”Kain” kontrovers i Portugal. Den skildrar en samling bibliska episoder utifrån Kains perspektiv – och resultatet är en närmast hånfull uppgörelse med Gud. Det var förresten de upprörda reaktionerna på en annan blasfemisk roman – ”Evangelium enligt Jesus Kristus” – som fick Saramago att lämna sitt hemland för tjugo år sedan och bosätta sig på den spanska ön Lanzarote.

Många av hans romaner inleds med något överraskande perspektivskifte. Med kirurgisk precision ändrar han på någon av verklighetens förutsättningar och får oss att se världen och historien på ett nytt sätt: vad händer om människan blir odödlig? Om en stor majoritet av väljarna i ett land helt oväntat avlägger blanka röster i ett val? Eller när en korrekturläsare på eget bevåg lägger in ordet ”inte” i en historisk skildring av Lissabons belägring?

Även om Saramago i mitt tycke var en betydligt bättre romanförfattare än debattör, kommer jag att sakna även hans uppfriskande provokationer i offentligheten. Men framför allt kommer jag att minnas den medkänsla han uppfann i fiktionens mörkaste stunder.

Kanske var det detta som gjorde honom till en så älskad författare i många delar av världen där samhällsvillkoren är svåra – att han inte bara stannade vid kritiken, utan envisades med att peka på möjliga utvägar, hur minimala de än kunde vara. Jag tänker på solidariteten som trots allt uppstår i den infernaliska romanen ”Blindheten”. Och på det oförglömliga kärleksmötet mellan huvudpersonerna i ”Baltasar och Blimunda”, medan inkvisitionens lågor flammar.

Ja, det är nog kärleken hos Saramago jag kommer att minnas allra mest – hur utsatt och kringskuren den än ter sig. Den som en gång träffats av dess ljus blir aldrig densamme.

Henrik Nilsson
Författare och litteraturkritiker