I begynnelsen

Det måste börja någonstans. Kanske med en karakteristisk skånsk stämma med inslag av ytterst välbekanta rullande r?

– Min själ väger inte mer än drömmen i en fjäril, säger den högtidligt när jag ringer.

Eller som Italo Calvino, så här: Du ska just börja läsa ett reportage om den första meningen i romaner. Slappna av. Koncentrera dig (1).

Fast tekniskt sett har du ju redan börjat läsa reportaget. Och vid det här laget kan det tyckas för sent att tjafsa om inledningen.

Så tillbaka till rösten med de rullande r:en.

– Döden skjuter livet framför sig i barnvagn, säger den nu.

Björn Ranelid. Jag har ringt till honom för att jag har hört ett rykte om han kan alla sina böckers inledningsmeningar utantill.

– Varje havande kvinna bär ...

Det stämmer.

– ... två hjärtan som slår i ett tempel.

Okej.

– Nu ska du få första meningen i min senaste roman: ”David är dömd till livstids fängelse, men kärleken och sorgen upphäver tyngdlagen och varje kväll flyger han över muren till sina barn, medan vakterna räknar fångarnas kroppar och glömmer bort själen.”

Så kan det hålla på.

– Jag kan ta det på franska, tyska och engelska med. ”My soul ...”

Få meningar i litteraturen är så citerade som de första. En del, som den i August Strindbergs ”Hemsöborna” (2), anses rent av höra till allmänbildningen. Hos antika berättare som Homeros (3), liksom hos ännu äldre tiders schamaner, var den första meningen ett tillfälle att direkt vända sig till gudarna. Andra har blivit klassiker i egen rätt, som i Jane Austens ”Stolthet och fördom”, eller den inledande aforismen i ”Anna Karenina”(4).

Det kan vara en romans enskilt viktigaste mening. Avstampet, uppbrottet, första tuggan. ”Romanens DNA”, menar Ranelid:

– Den är helig för mig. Jag kan inte börja skriva romanen om jag inte har gjort första meningen. Det ska vara en ren mening, den ska vara vacker och poetisk. Den är en portal till hela romanen.

I vidare bemärkelse rent av en manifestering av mänsklighetens fixering vid ursprung och härkomst – en inledande mening.

Det var så allt började.

– En bra förstamening kan vara som en förälskelse. Nånting som klickar till, säger Lars Burman, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.

För honom är romaners inledningar ett litet specialintresse. Under åren har han samlat på sig en rad berömda exempel som han använder när han undervisar i litteraturvetenskap och retorik.

– Första meningen ska skapa nyfikenhet, fånga intresset, och bygga upp en tilltro i förhållandet mellan läsare och författare. Man ska känna att den här personen är värd att lyssna på. Ta till exempel Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga”: ”Äntligen stod prästen i predikstolen.” Punkt! Ja, var ska prästen annars vara? Varför skriver hon ”äntligen”? Det skapar nyfikenhet. Dessutom är den som en diktrad, med sin rytm och sina allitterationer.

Lars Burman radar upp öppningsmeningar. ”Låt den rätte komma in” (som strängt taget är två meningar) (5), ”Drottningens juvelsmycke” (6), ”Coq Rouge” (7).

– Allting måste ju börja nånstans, och då är det spännande att se hur det går till. Det kan man nog fundera en hel del över, säger han.

Det har författaren Anna Jörgensdotter gjort. Hennes senaste roman, ”Bergets döttrar”, inleds med ”Det kan börja med en saga.”

Vilket ju egentligen betyder att det också kan börja med något helt annat.

– Litteraturen ligger väldigt nära livet för mig. Den är ett utsnitt. Jag fantiserar mycket om det som finns utanför berättelsen, vad som händer innan och efter, vad som inte sägs, vad vi inte får se, säger hon.

Detta utforskande av var en berättelse startar finns redan i debuten ”Pappa Pralin”, som inleds med frågan ”Är det här scen ett?” När ”Bergets döttrar” först skickades till förlaget försökte hon smita från den definitiva startpunkten genom att ge boken flera inledningar.

– Det var nog fyra eller fem. Men det tyckte förlaget var lite överdrivet. Men jag gillar verkligen sådana upptakter, det känns som om man samlar på sig inför en lång resa.

Inför nästa roman är det däremot annorlunda. Meningen, som hon vägrar avslöja, ligger färdig redan, innan arbetet med att skriva ens satt igång.

– Den kom till mig när jag började fundera på vad jag skulle skriva.

Den kom till dig?

–Så kan det väl vara, tänker jag. Plötsligt var den där, meningen. Sen vet jag inte om den kommer vara kvar. Men jag känner hur världen växer runt den, och jag tycker den sammanfattar hela berättelsen så som jag tänker mig den i nuläget.

Det kan poppa upp i skallen, helt enkelt. Som när Inger Edelfeldt skrev sin nya roman ”Samtal med djävulen” som släpps i juli (8). Hon minns inte ens hur första meningen kom till.

– Det var ett intuitivt val, säger hon.

Men så har det inte alltid varit. För Inger Edelfeldt är det trial and error som gäller.

– Det har hänt att jag skrivit om början väldigt många gånger och provat olika tonfall, scener och berättarperspektiv. I någon roman, jag minns inte vilken, tror jag att jag testade åtminstone tio olika ”börjor”.

Hon säger att det handlar om att hitta ”den där känslan av källa som floden kan flyta ur”.

– I början finns ju liksom embryot till hela romanen, en grodd som ska kunna bli en hel växt eller till och med en skog. Då måste det vara rätt grodd.

Men måste det finnas den där kärnan, ursprunget?

När den irländske författaren James Joyce skrev den oöversättbara ”Finnegans Wake” lät han romanens inledning utgöra avslutningen på en kapad mening som börjar i bokens slut (9).

Sådärja, case closed. En cirkel har inga ändar, och om man konstruerar en berättelse som en sådan går det ju inte att tala om vare sig en början eller ett slut.

Ironiskt nog har den avhuggna öppningsraden i ”Finnegans Wake” blivit en av de mest berömda.

En inledning i högsta grad, med andra ord. Av klass, dessutom. Och oavsett berättelsens konstruktion är boken med sina uppenbara gränser ingen boll.

Så tji fick Joyce. Men det håller inte Joyce-forskaren, poeten och kritikern Tommy Olofsson med om.

– ”Finnegans Wake” är inte en bok man läser, man läser i den. Då och då. Den väller fram i olika flöden, och är nästan helt obegriplig. Den är en nedbrytning av hela romanen som idé. Man är dum i huvudet om man sätter sig och läser från början till slut. Det är meningen att du ska kunna gå in och ut i den som du själv tycker.

Varför skrev han den på det sättet?
– Det har att göra med Joyces egen övertygelse att historien är cyklisk. Jorden är rund, allt kretsar i olika banor, vattnet rinner och kommer tillbaka. Det är därför det börjar med ”riverrun”, floden rinner.

För Björn Ranelid, som kan sina inledningar utantill, är den första meningen helig. Men spelar den verkligen någon roll? Vem bryr sig om hur det ser ut i farstun när den verkliga festen pågår i vardagsrummet?

När jag har pratat med personer inför det här reportaget har flera av dem genast rusat efter sin favoritroman, bara för att upptäcka att det var ju inte första meningen som var bra, det var själva romanen. Och när tidskriften American Book Review skulle sammanställa en lista över världens hundra bästa inledningsmeningar upptäckte de att flera stora romaner inte platsade.

Någon manual för att konstruera en förstamening värdig historieböckerna finns inte.
– Det tror jag inte man kan hitta. Det handlar om en kombination av originalitet och omedelbar kontakt. Jag tror för min del att den personliga rösten väger tungt. Djärvhet är också viktigt, säger Lars Burman och tillägger:

– Men man ska inte överdriva betydelsen av första meningen. Först måste boken i sig vara en riktigt bra bok för att en förstamening ska bli en klassiker.

Anna Jörgensdotter har aldrig varit nojig över den första meningen. Den har aldrig ens orsakat skrivkramp.

– Jag är definitivt mer nojig kring sistameningen. Där lämnar man läsaren, så där blir ansvaret större.

Det ligger något i det. Och först när man tagit sig till slutet finns det en anledning att bläddra sig tillbaka för att se hur allting började.