Björn af Kleen om ishockeyspelarnas natt

Juni 2004. Fyra svenska elitspelare i innebandy avslöjas med att planera ett grovt värdetransportrån. Svenska innebandyförbundets ordförande Per Jansson var skärrad när jag pratade med honom dagarna efter häktningsordern.
- Innebandy har aldrig byggt på något amerikanskt, innebandy är en helt svensk idrott, en helyllesvensk företeelse. Den är skonad från kommersialism. Mot den bakgrunden känns rånet fullständigt ofattbart, sade Per Jansson.

Vi kan fnissa åt innebandyordförandens naiva syn på svensk idrott som en idyllisk frizon. Men sanningen är att samma tema och tongång präglar debatten efter de tre svenska ishockeyspelarnas eventuella övergrepp på en 22-årig kvinna på ett hotellrum i Stockholm förra veckan.
Vid mitt lunchbord i tisdags gick analysen som så att det nog var internationaliseringen, professionaliseringen och rock'n'rollifieringen av svensk ishockey som var orsaken till att de svenska "pojkarna" kunde ta sig friheten att supa sig fulla och eventuellt gangbanga en berusad kvinna under en lagresa.

När blonda svenska ishockeypojkar möter brittisk birakultur, amerikansk college-sexkultur, ryska vodkavanor har svenskarna trots sin förädlade natur svårt att stå emot trycket, det är kärnan i den analysen.
Det är bättre i omklädningsrummet i Knäckebrödhult där pappa är tränare, mamma säljer korv och Kalle och Karin kan åka skridskor i fred, skyddade från omvärldens brutalitet.

Fel, visar etnologen Jesper Fundberg i den något förbisedda avhandlingen "Kom igen, gubbar!" från 2003. Jesper Fundberg följer ett pojkfotbollslag från en medelklassförort utanför Stockholm under fyra säsonger och visar i studien hur homofobiska och patriarkaliska värderingar cementeras i relationen mellan spelare och tränare redan i det svenska pojkomklädningsrummet.

Det är inte särskilt långsökt att se ishockeyspelarnas beteende som en konsekvens av den normalisering av brölig grabbighet som sker inom svensk idrottsrörelse redan från pojklagsnivå.
Normal är ett nyckelord här. Ishockeyspelarna ser normala ut, därför verkar deras eventuella brott så obegripligt kring svenska lunchbord.

Jag har precis läst ut den populärvetenskapliga boken "Casuals. Fotboll, fighting och fashion. The story of a terrace cult." av den brittiske journalisten och fotbollssupportern Phil Thornton. Den avtäcker den i många år dolda subkulturen Casuals. Casuals betyder ungefär vardaglig. Casuals-kulturen är ett slags elitskikt i den brittiska supporterkulturen som gjort en grej av att bära vardaglig klädsel. De köper italienska blåjeans och brittiska halsdukar med borgerlig look. Konsekvensen är att "the casuals" kunnat råna pensionärer, bära omkring på påsar med kokain och spöa motståndslagets supportrar blodiga utan att åka dit, helt enkelt eftersom de just sett så normala ut.

Vad boken i förlängningen syftar till är ett slags avidyllisering av normaliteten som look, ett slags avslöjande av normaliteten som pose.
Ishockeyspelarnas hotellnatt kunde ha lett till en liknande avidyllisering av den svenska idrottsrörelsen. I stället skyller vi på omvärlden.