Björn af Kleen om hemvändarfilmerna

Det dräller av hemvändare i samtidskulturen. I Kay Pollaks Oscarnominerade film "Så som i himmelen" återvänder den världsberömde dirigenten Daniel till sin norrländska uppväxtby. Han anländer i taxi och pälskrage men byter snart till cykel och röd träningsoverall. Han flyttar in i skolan. Handlar på Ica. Hugger ved. Hänger tvätt. Det äkta är aldrig så äkta som på film.

Daniel drivs av ett kall: han vill öppna människors hjärtan genom musiken. På de stora europeiska arenorna har han trots fullsatta bänkar på något sätt misslyckats. I Norrland tar han sig an den lilla men entusiastiska kyrkokören enligt devisen att "varje människa har sin egen unika ton".  
Över en miljon svenskar har sett Kay Pollaks film. Och hemvändarfilmer, som "Jägarna", "Änglagård" och "Masjävlar", blir gärna publiksuccéer. De är en mindre folkrörelse. Frågan är väl om vurmen för landsbygden är en produkt av filmerna eller om filmerna är en produkt av vår vurm för landsbygden. Lukrativt är det hur som helst, särskilt när filmproduktionen regionaliserats.
Pollaks film är ett slags patriarkal nostalgisk fantasi. Den urbana världen med sina mekaniska, förställda människor kan inte tillfredsställa Daniel. Därför måste han tillbaka till naturen, till de äkta, rena människorna som låter sig påverkas av musiken.

Drömmen känns igen. I Kjell Sundvalls "Jägarna" återvänder polisen Erik förväntansfullt till sin fars gård i Norrland. Båda filmerna kan visserligen uppfattas som en kritik av landsbygden, och i Sundvalls film gör man också upp med den norrländska mansrollen. Här återkommer alkoholiserade män som misshandlar sina fruar. Här finns gott om sippa kärringar. Rasism och småsinthet.

Men här anar vi också något hälsosamt: hemvändandet gör att filmens hjältar kan förverkliga sina suveräna projekt och "hitta sig själva", något som är svårare i staden med sina anonyma men kanske mer jämställda och oöverblickbara nätverk. I "Jägarna" blir polisen Erik en polis på riktigt först när han vänder hem. I "Så som i himmelen" kan Daniel äntligen blomma ut som ledare när han fått styra den lilla kören.

Att längta tillbaka till småttigheten och äktheten som landsorten tycks erbjuda är logiskt i tider som kan upplevas som hotfulla, brukar det heta. I hemvändarfilmen blir den urbaniserade hemvändaren antingen transformerad av hemortens äkthet ("Så som i himmelen") eller så transformerar hemvändaren den efterblivna hemorten ("Jägarna" och "Änglagård").

Fast i Maria Bloms "Masjävlar" finns varken den ena eller andra lösningen. Här återvänder systemteknikern Mia till Rättvik. Fioler, filmjölk och fulsprit ställs mot Mias cityjeep och barnlösa karriärklättrartillvaro i Stockholm. Hon tar ett djupt andetag innan hon öppnar ytterdörren, förbereder sig på de irrelevanta frågorna, missförstånden som snart ska hagla över köksbordet. Hon har just blivit befordrad på telekomföretaget och försöker förklara det stora i detta, men föräldrarna frågar bara varför hon inte trivdes där hon var.

I Pollaks äktsvenska by finns fortfarande plats för predikande auktoriteter och hjältar. Bloms by är mindre idyllisk. Mia som lever singelliv är visserligen utbränd på grund av för mycket arbete i Stockholm, men hennes äldre landsortssyster Eivor, sjuksköterska och exemplarisk hemmafru, grinar i garderoben om nätterna åt sin egen destruktiva duktighet.

Det är inte svårt att fatta "Så som i himmelens" attraktionskraft. Daniel lyckas väl i Norrland. Samtliga byns kvinnor förälskar sig i honom och dirigenten genomgår själv en rening när han slutligen väljer snabbköpskassörskan. Daniel smittas av hennes uppriktighet, liksom resten av kören. En misshandlad kvinna lämnar sin man, prästfrun avslöjar den hycklande, porrtidningsläsande prästen, byns utvecklingsstörde pojke får komma in i körgemenskapen. Kören som familj. I verkligheten är kärnfamiljsidealet sedan länge upplöst.

Bostadsbristen och ungdomsarbetslösheten ökar. För få barn föds och man väntar för länge med att stadga sig. Pollaks film flirtar förstås med ett överspelat familjeideal: inte folkhem men väl folkhembygd. Mia misslyckas däremot i masjävlarnas Rättvik. Hjältemotivet som Kay Pollak odlar - att återvända till sin by och beundras - är en omöjlighet i "Masjävlar" eftersom alla i byn har helt olika syn på vad som är att lyckas. Här är landsbygden ingen familj. Hemvändaren kan aldrig bekräftas av dem där hemma, för dem vore det att underkänna det liv de själva har valt att leva. Men hemvändaren kan heller inte bekräfta dem som blev kvar, för henne vore det att erkänna att det var fel att lämna.
Det äkta är aldrig så äkta som på film, men det är just bristen på lantlig äkthet som gör att "Masjävlar" känns så äkta. 

BJÖRN AF KLEEN
journalist uppvuxen i Hedemora