För turkisk och för tysk

Med en enda besviken suck töms gymnastiksalen på hopp och syre. Sjuttio minuter in i VM-mötet mellan Tyskland och Serbien ser eleverna på Theodor Storms grundskola – mina grannar i Berlinstadsdelen Neukölln – Mesut Özil bytas ut. Kort därförinnan har han slagit två precisa passningar, vilka hade resulterat i mål om inte Lukas Podolski vore just Lukas Podolski. Storbildsskärmen röjer Özils förvåning och uppgivenheten i hans blick. Den berövade möjlighetens sorg samsas med tillhörighetens tvivel.

Özil är född och uppvuxen i den tyska fotbollsmetropolen Gelsenkirchen och familjen lever i landet sedan tre generationer. Att farföräldrarna invandrade från Turkiet har likafullt setts som skäl nog att ställa den lille bollkonstnärens känslomässiga hemort i fråga. För extremnationalistiska NPD – som driver smutsigt geschäft var gång en spelare som inte uppfyller partiets Blud und Boden-tolkning av tyskhet tas ut till landslaget – är Özil enbart en tysk i papper och plast.

Att han har avsagt sig sitt turkiska medborgarskap och, i motsats till bröderna Altintop, motstått intensiva inviter från det turkiska fotbollsförbundet tycks inte spela någon roll. Före VM drog tidningsjätten Bild en Springerlans för den inskränkta folkligheten genom att med förstorade porträttbilder göra klart att Özil, och ytterligare en handfull landslagsspelare, inte sjunger när nationalsången spelas.

Den antydande anklagelseakten bekräftar nationalismens breda återkomst i Tyskland. Nazismens extrema experiment gjorde det nationella tankegodset otjänligt i den efterkrigstida förbundsrepubliken. Fram till hemma-VM 2006 var flaggviftande en syssla förbehållen den yttersta högerflanken. Före VM-finalen mot Holland i München 1974 tog exempelvis inte en enda spelare ton för Tyskland, inte heller lagkaptenen Franz Beckenbauer. Det hindrar inte fotbollskejsaren att idag offentligt ondgöra sig över de spelare som inte sjunger med. Den påbjudna försiktigheten har förbytts i fordrad fosterlandskärlek.

Skolbarnen i gymnastiksalen – vilka till nio tiondelar har en bakgrund annan (företrädesvis turkisk) än tysk – förenas med sin idol i frustrationen över att försöka bidra, men ändå fösas åt sidan. Till svårigheten att finna sin plats är emellertid inte den tilltagande tyska nationalismen ensam skuld. Också en turkisk spegelbild spökar.

Timmarna före match går jag genom Neukölln, på väg till mitt gym. De tyska flaggorna hänger glest bland husen. Gyminnehavaren himlar menande med ögonen när jag frågar om fotbollen får honom att hålla stängt. Häromkring lyfter man skrot också när Tyskland spelar. Efter förrättat värv skyndar jag mig hem till avspark. Kommersen på tehaken och hos importfirmorna fortsätter. Strömmen av trafik på Karl-Marx-Straße och Sonnenallee är sedvanligt strid, också efter att den petige Alberto Undiano Mallenco har blåst igång matchen.

Att den stillastående sommarhettan inte här, som på andra ställen i staden, slår ut i fullt blommande mästerskapsfeber beror inte på bristande fotbollsintresse. Det spontankickas och kollas Champions League överallt och euforin exploderade varje gång Turkiet stänkte in ett mål under EM 2008.

Fram träder en stadsdelsenklav där samhörigheten med det omgivande samhället inte är självklar. Skolbarnen som tjoar och tjurar för Tyskland är ett undantag, vilket förklarar att Özil, när han oåterkalleligt valde den tyska landslagströjan framför den turkiska, häcklades som landsförrädare av unga män födda och uppvuxna i Tyskland.

De personliga trångmål och samhälleliga avstånd som finns mellan tyskt och turkiskt är till inte ringa del resultatet av mötet mellan två rättrogna och oresonliga nationalismer. För den frigörande förvirringens, och fotbollens, skull önskar jag att Mesut Özil ikväll får trolla Tyskland vidare i VM.

Fredrik Persson

historiker och kulturskribent